Cellkyrkorörelsen som ett komplement

Det som kallats cellkyrkorörelsen brukar spåras tillbaka till pastorn Paul Yonggi Cho i Seoul, även om det finns fler pionjärer för detta sätt att arbeta. Tanken är ganska enkel: det kristna livet kan bara levas i och bli synligt genom den kristna gemenskapen. I en sekulariserad värld behöver vi därför konkreta mindre gemenskaper i församlingen. Söndagens högmässa varken kan eller ska vara platsen för allt. 

Orden om att den första församlingen i Jerusalem samlades i hemmen och i templet återkommer som en utmaning och en modell för cellkyrkorna. Som komplement till, inte en ersättning för eller en konkurrent till, söndagsförsamlingen tillhör man också en cell. Cellen samlas varje vecka för en och en halv timmes bön, bibelläsning och delande. I den lilla gruppen får den enskilde växa och bli en myndig kristen. Nya människor kan komma in i gemenskapen och börja dela detta liv. Och när cellen blivit för stor delas den. Så växer livet och utvecklas.
Uppfattad på det sättet är väl cellkyrkorörelsen i sig ingenting annat än ett sätt att i dag leva kyrkan. Det är ett sätt att tänka som mindre handlar om program och mer om processer, mindre om organisationsförändringar och mer om organisk växt.

Samtidigt finns i boken en tydlig tilltro till den egna modellen. Framställningen är bitvis ganska anspråksfull – ”cellkyrkorna är ingenting annat är kristendomen i originalversionen” – och Sunnliden kan också vara auktoritär på ett sätt som sticker åtminstone mig i ögonen.
Men mest är detta berättelsen om något som prövats och som visat sig fungera. I Värnamo församling i Småland, där han är präst, har Håkan Sunnliden  varit med om att delvis förverkliga den cellstrukturerade församlingen i Svenska kyrkan. Han kan nog för sin del helt enkelt inte tiga med det han sett och hört.

Mikael Löwegren