Den teologiskt laddade ateismen

Förbundet humanisterna har med emfas hävdat att religion är varje medborgares privatsak och ska inte  tillåtas påverka samhällsordningen och politiska beslut – detta inte bara som en demokratisk princip utan också med tanke på hur mycket elände som människan i religionens namn har åstadkommit.

Den som instämmer helhjärtat bör betänka att ett sekulariserat samhälle inte heller varit någon garanti för tolerans och fredlig samexistens. Och att religionen för många människor kan erbjuda tröst, trygghet och en berikande andlig dimension, så fint beskrivet i Nicole Krauss debutroman Man utan minne (Brombergs 2009): berättelsens unge huvudrollsinnehavare Samson besöker en synagoga tillsammans med sin ålderstigne släkting Max. När de bett tillsammans säger Max till honom att det inte finns någon Gud. ”Men varför kommer du då hit?” undrar Samson. ”För att minnas”, svarar Max.
Mattias Martinson, professor i systematisk teologi vid Uppsala universitet, berör på många sätt samma frågeställning som Krauss, dock i ett faktaspäckat akademiskt fodral. Hans Katedralen mitt i staden. Om ateism och teologi är av naturliga skäl inte lika poetiskt och lättillgängligt som Nicole Krauss sagolika berättelse, med alla hans resonemang kring Nietzsches och Vattimos filosofi.

Martinson intresserar sig inte så mycket för det förenklande argumenterandet för och mot Guds existens. Han vill i stället komma åt ateismens kulturhistoriska grund, som han menar i högsta grad är samma grund på vilken kristendomens tankekonstruktion och byggnadsverk vilar. Hans slutsats är att ateismen, med allt sitt gudsförnekande, är ”teologisk” ty den, med författarens ord, ”laddar det sekulära normalläget med en viss teologisk energi”.

Martinson ser i dag både religionens och ateismens återkomst och han menar att dessa två står närmare varandra än vad man skulle kunna tro. Det beror på att religionernas nutida förespråkare inte står i en ny medeltid, och ateismens förespråkare inte i en ny upplysningstid. Och i båda fallen är kulturen den gemensamma grunden. Med ”kultur” menar författaren ett arv av värden och värderingar som förbinder vår egen tid med vår historia, med konkreta uttryck som byggnader och miljöer, mångdimensionella och till synes stabila samband mellan nuet och en förgången tid; men också individens identitet och självidentifikation. Att vår tids ateistiska kultur (i västerlandet) har behållit ett påtagligt kristet modus är inte att förvåna. Inte minst i vårt land, där så många lämnat den tidigare ”kulturella konfigurationen” mellan stat och kyrka men för den skull inte förkastar den kultur i vilken det gamla sambandet gällde. De gamla kyrkobyggnaderna, med sin dominerande plats i kulturlandskapet, är en påminnelse om den kultur som tidigare kallades ”kristen” men som alltjämt är närvarande trots att den fått  beteckningen ”ateistisk”.

Den stora katedralen står alltjämt där mitt i staden, sträcker sig mot himlen och tycks vilja säga att den alltjämt har något att erbjuda både tvivlare och troende – men dess innehåll, teologin, förmår knappast fylla dess rymd och ännu mindre övertyga dem som passerar förbi att den erbjuder ”Sanningen” bortom det vetenskapen kan lova.

Det måste finnas något annat som gör att katedralen, eller i alla fall mindre (till ytan) andliga rum, då och då fylls av besökare. Skulle man fråga dem – den majoritet av alla svenskar som sällan anser sig ha anledning att delta i en gudstjänst - varför de ändå vid några tillfällen i livet söker sig till andliga rum skulle nog få åberopa Gud. De skulle förmodligen definiera sin egen hållning på samma sätt som den franske filosofen André Comte-Sponville: ”Jag är trogen ateist – ateist, eftersom jag inte tror på någon Gud; trogen, därför att jag erkänner min tillhörighet till en viss kultur och tradition, en viss historia och till vissa värden som vi ärvt från våra förfäder.”
Deras svar skulle nog ha samma innebörd som den förklaring Max ger i Krauss berättelse: de vill minnas. På sätt och vis hävdar Mattias Martinson detsamma.

Jackie Jakubowski