En framtid där skräcken härskar

När Rakel inte får barn uppmanar hon sin man Jakob att ligga med deras slav Bilha: ”Gå till henne, så får hon föda i mitt ställe, och jag får barn genom henne.” Rakel ger slavflickan till sin man och han ligger med henne. Bibeltexten från 1 Mosebok är en nyckel till den dystopiska TV-serien The Handmaid’s Tale (En tjänarinnas berättelse).

Det är ur tjänarinnan Offreds (Elisabeth Moss) perspektiv vi får berättelsen. Hon tjänstgör som slav med syfte att föda barn. Texten om Rakel och Bilha läses vid Ceremonin som är ett avskalat rituellt samlag där mannen, hustrun och tjänarinnan formar sig till en treenighet. I den patriarkala ordningen är mannen den ende som är aktiv och rör sig rytmiskt in och ut ur tjänarinnans kropp.

Tjänarinnan är en ofrivillig surrogatmor vars enda mening finns i livmodern. Den som blir gravid tas ömsint omhand men förlorar både barnet och sitt värde efter förlossningen. Här anspelar berättelsen på moderskapet, jungfruligheten och tjänarinnan i en och samma kropp: ”Jag är Herrens tjänarinna. Må det ske med mig som du har sagt”.

För att människan inte ska utplånas så behöver hon befolka jorden. Inte genom kärlek utan genom plikt, inom ramen för ett välregisserat kontrollsystem där ingen är att lita på. Alla har sin roll att fylla för att tjäna gud. De mest systemlojala är de äldre ofruktsamma ”tanterna”, som har fått ansvar för indoktrineringen av de nyanlända som ska formas till lydiga tjänarinnor i hushållen. Som en ständig påminnelse hälsar de varandra: ”Välsignad vare frukten” följt av ”Må Herren öppna”.

The Handmaid’s Tale, som visas på HBO, får lysande recensioner och utrymme i kulturdebatten just nu. Den sätter fingret på något väsentligt i vår tid av osäkerhet och rädsla. Margaret Atwoods roman från 1985, som serien bygger på, toppar försäljningsstatistiken i USA. Berättelsen skildrar en komplex och hårdför teokrati i republiken Gilead, som uppstod efter revolutionen som slog sönder den liberala demokratiska staten.

Det är tydligt att den religiösa fanatismen anspelar på den judisk-kristna traditionen mer än den muslimska. Michel Houellebecq skrev om en liknande fransk revolution i romanen Underkastelse (2015), fast då med det Muslimska brödraskapet som de styrande teokraterna. Houellebecq initierade då en intensiv debatt om islamofobi, vilket inte är relevant här.

Liksom i hans roman handlar revolutionen i Gilead om att ta kontroll över språket genom att förbjuda vissa ord, såsom ”steril” eftersom mannen aldrig är ansvarig för att kvinnan inte blir gravid eller ”könsförrädare” istället för gay. Systemet finner ett språk i religionen som visar vägen för rituella övergrepp och hänvisning till gud som Lagen. Inom sitt eget perverterade system framstår tolkningarna som glasklara.

Här framträder konsekvenserna av en fundamentalistisk religions återkomst och demokratins kapitulation i ett högteknologiskt samhälle. Religionen har återuppstått som sammansatta delar från romersk katolsk klosterdisciplin, Markis de Sades piskor, Amish-rörelsens enkelhet, fanatiska sekters kontrollsystem och polygama mormoners prisande av fruktsamhet. Religionen och underkastelsen genomsyrar allt: mat, kläder, rörelser, ritualer, lag och straff, hierarkier mellan alla grupper i samhället.

Till och med kameravinklarna understryker undergivenhet, och då framför allt kvinnornas. En gudsblick – eller en satellit – tittar ner och får människorna att se obetydliga ut. Kamerans blick och personers blickar är centrala för den inre upplevelsen av övervakning. De påminner ständigt varandra om detta. Ett vardagligt ”hej” är ersatt med hälsningsfrasen ”Under Hans Öga”, vilket hänvisar både till den Allsmäktiges blick och till Statens övervakande öga.

I kontrast till enkelheten blir de högteknologiska inslagen påträngande. Husets herre, Anföraren, läser nyheter digitalt. Säkerhetspolisen ”Ögat” har högteknologiska vapen och bilar för att oskadliggöra farliga element. Samtidigt avrättas människor genom hängning, kroppar stympas, brödet bakas för hand, kvinnor befruktas genom samlag och inte via medicinska behandlingar.

En av de fascinerande och nyskapande aspekterna i serien är att man låter de religiösa inslagen uttalat genomsyra alla nivåer och människor. Till skillnad från andra dystopiska skildringar är det inte maskinerna som har tagit över (Terminator, Matrix), kemiska experiment som har gått fel (zombiegenren) eller en ondsint diktator som kontrollerar världen (Blade Runner, Star Wars).

I The Handmaid’s Tale upprätthålls det totalitära genom ett utstuderat angiveri- och kontrollsystem som äter sig in i människors tankar. Det är uppenbart att något dramatiskt har hänt. Det finns en avgrund mellan då och nu, mellan tiden före förändringen och tiden efter: antydningar om straffkolonier utanför staden med giftigt avfall, hackade datasystem för kontroll över banker och nyheter, konsumtionens och det sekuläras haveri. Den gamla världen visade sig vara sårbar. Där demokratin krympte till ett tomt skal för konsumtion kunde starka ideologiska krafter snabbt ta över och få människor att underordna sig.

Ett skäl till att serien slår igenom just nu är att vi känner igen oss. Demokratier i den gamla världen hotas, övervakningssystem byggs ut i stor skala, militariseringen ökar, fundamentalistiska religiösa krafter vinner mark och i det högteknologiska samhället gör vi oss beroende av maskinerna.

Samtidigt finns det ett underliggande budskap i serien som är mer provocerande än hotbilderna: förtrycket frigör något hos tjänarinnorna. Det är en inre kraft av motstånd som de inte kan upptäcka utan våldets makt. Offred vinner små segrar av frihet genom minnen och tankar. En blick eller gest gentemot en medmänniska kan avgöra skillnaden mellan vän och fiende. Friheten att tänka och visa tillit är en riskabel motståndshandling, men utan den inre friheten är människan så gott som död i ett extremt övervakningssamhälle.