En medelväg i vår tids kulturkamp

Sociologen och filosofen Jürgen Habermas har till och med använt ordet Kulturkampf om dagens motsättningar mellan mångkulturalister och sekularister.

I sina renodlade former handlar det om två oförsonliga läger. På ena sidan står mångkulturalister som i sin programmatiska respekt för icke-västerländska värderingar är beredda att gå exempelvis muslimska gruppers särskilda önskningar till mötes nästan hur långt som helst. Varje kollektiv i samhället måste få utveckla sin särart och skapa sina egna kulturella miljöer. Här tar journalisten Ian Buruma i sin nya bok  Att tämja gudarna särskilt upp exemplet Storbritannien, där det postkoloniala dåliga samvetet kan antas ha spelat stor roll för ett slags mångkulturellt svärmeri.
På den andra sidan står sekularister som i varje eftergift mot religiösa grupper ser ett hot mot den västerländska upplysningens ide­al och den radikala uppdelningen mellan stat och kyrka. Den franska republiken med sin sekularistiska statsdoktrin, där religiösa symboler har en oerhörd laddning, illustrerar ibland övertydligt vad det gäller.

De heta diskussionerna om vad som är  fransk identitet, och hur långt den sträcker, sig är ju aktuella, med ty åtföljande förslag om burkaförbud.
I Sverige har mångkulturalister och sekularister nyligen formerat sig inför Lars Vilks rondellhund. Hur långt sträcker sig yttrandefriheten? Vad innebär dels respekten för yttrandefriheten och dels respekten för andra människors tro i ett öppet samhälle? Är det ett uttryck för en kulturkamp, när tidningsredaktioner ber religiösa människor om ursäkt för en karikatyr eller för den delen när förbundet Humanisterna inte vill ge någon särställning åt kristendomen i den svenska skolan?

Ian Buruma, som är professor i journalistik och mänskliga rättigheter vid Bard College i New York, har skrivit en innehållsrik och tankeväckande bok om den komplicerade interaktionen mellan religion och samhälle. Och inte bara utifrån västerländskt perspektiv, med tankegods från såväl Spinoza och Hume som Tocqueville. Även förhållandena i Japan och Kina och inte minst de båda kulturernas växlingsrika reaktioner inför det konfucianska arvet får en gedigen genomgång.
De strategiska frågorna, ställda redan av Alexis de Tocqueville inför den unga amerikanska demokratin, de är alltjämt: ”Vad behövs, förutom yttrandefrihet och rösträtt, för att hålla ihop demokratiska samhällen? Räcker det med rättssäkerhet, eller måste vi dela värderingar, etik och sedvänjor? Och vad är religionens roll i allt det här; gynnar eller missgynnar den en liberal demokrati?”

Burumas lösningsförslag kan ses som en medelväg mellan mångkulturalister och sekularister, en avspänning av kulturkampen om man så vill. Han skriver: ”om man verkligen tror på separationen mellan kyrkan och staten, vilket alla demokrater borde göra, är det på sin plats med en viss finkänslighet när det gäller andra människors religiösa tro (...) Vad det handlar om är det som (islamforskaren) Olivier Roy menade när han skrev om att lämna teologin till de troende och koncentrera sig på de demokratiska spelreglerna.  

Christer Hugo