En ny stjärna har tänts på jazzhimlen

Med en mamma som är musiklärare och en pappa som lirat trombon i storband är det inte så märkligt att Liselotte Östblom valt en bana som yrkesmusiker. Dessutom tillhör hon en gedigen musikersläkt med namnkunniga kyrkomusiker och kompositörer.

– Min morfar och hans bror, Göran och Uno Sandén, har psalmer med i psalmboken. Min mammas farfar var Josef Sandén som var dirigent och en stor kör-profil i Baptistsamfundet, säger Liselotte som började musicera tidigt eftersom musiken var så integrerad i familjens vardagliga liv vare sig det handlade om att leka eller fördriva tid. Under bilresor spelades jazz och storbandsmusik och hon fick följa med på Stockholms jazzfestival eller jazzklubben Fasching där hon var den yngsta i publiken.

Lika självklart var det för henne att sjunga i kyrkan, i barnkörer, där familjen hade hand om musiken i gudstjänsten.

– Jag sjöng och spelade tvärflöjt från det att jag var sex år. Nu har jag det lite på ”vänt” – men jag spelade väldigt mycket klassisk flöjt fram till dess att jag fyllde 17. Då tog sången och jazzen över och jag behövde mer tid för att utvecklas.

Efter åren i Adolf Fredriks musikklasser kom hon in på Södra Latin och hamnade, som hon säger, i en väldigt seriös årgång där många fortsatt med musiken professionellt.

– Det var fantastiskt att sugas in i den bubblan.

Men dessförinnan, år 2004, vann hon tillsammans med Anna Jalkéus Lilla Melodifestivalen med låten ”Varför jag?” som handlar om mobbning i skolan.

– Fortfarande kan jag känna mig tacksam över den låten som framförs än i dag på skolavslutningar. Och folk hör fortfarande av sig och vill tacka.

I samband med Lilla Melodifestivalen väcktes också längtan efter att få stå på scen. Samtidigt som hon kände sig lite obekväm med att bli känd och vara en artist.

– Så vi gick tillbaka till det vanliga livet och verkligheten. Det är jag glad att jag gjorde. Det var jobbigt att vara ute och sjunga i köpcentrum.

Det var också efter Lilla Melodifestivalen som hon började upptäcka jazzen och ville utveckla sitt musicerande. Soulmusiken tog också plats och Stevie Wonder, Al Jarreau och Chaka Khan var och är hennes sånghjältar.

– De har stor frihet när de musicerar. De kan göra vad som helst och det blir musik.

Bland de kvinnliga jazzsångerskorna nämner hon Betty Carter, en amerikansk jazzsångerska som var känd för sin improvisationsteknik och som var en stark bandledare och arrangör. Men hon har också lyssnat mycket på svenska sångerskor, däribland Rigmor Gustafsson, Margareta Bengtson och Alice Babs.

Efter gymnasiet och åren på Södra Latin gjorde Liselotte ett lappkast. Hon gick på bibellinjen på Betels folkhögskola, kompade de andra sångarna och ingen visste att hon sjöng.

Varför sökte du dit?

– Jag ville utvecklas och komma närmare Gud, och det gjorde jag genom att intensivt få studera Bibeln. Sedan utvecklades jag mycket som person. Tiden där var ett andrum, en paus och en förberedelsetid för vuxenlivet. Att veta var jag själv står, vad jag tror på och vad jag vill. Så det var mycket som formades där.

– Det krävs en 100-procentig satsning om man vill bli musiker. Att då medvetet ta en paus för något annat kan vara det knäppaste man kan göra. Men för mig var det nog det allra bästa för att kunna bli en bättre musiker.

– Jag hann ifatt mig själv. Vågade vila, bara vara och inte prestera.

Nu har hon gjort sin examenskonsert och sagt adjö till Musikhögskolan. I april släpps hennes skiva med musik hon själv skrivit och som ges ut på eget skivbolag.

– Arbetet har pågått under ett år, det har varit det mest lärorika men också det jobbigaste. För den inre kritikern kommer fram lite nu och då och frågar ”vem tror du att du är som ska spela in en egen skiva”.

Vad gör du då?

– Stänger av och går in i min egen bubbla.

– Jag älskar musiken, att skriva och framträda. Det är en gåva jag har fått av Gud och jag får bara lita på att det är rätt, fortsätta gå och inte bli handlingsförlamad. Då kommer man alltid framåt, säger Liselotte Östblom.