En tomhänt gudmors bekännelse

Vilka värden bär den funktionshindrade? I nya antologin Du får väl säga som det är berättar syskon, föräldrar och andra närstående om en relation som omformar synen på livet och människan.

Vi publicerar här ett av bidragen, skrivet av Kyrkans Tidnings kulturredaktör Kristina Lindh.

Visst var den ett stall, förlossningssalen på Huddinge sjukhus den där marsnatten för drygt tjugo år sen då min guddotter föddes. Det var inget konstigt med det. Varje BB är ett stall, varje landstingssäng en krubba. Gud blev människa säger kyrkan, och alla som någon gång sett ett nyfött knyte förstår den bilden – även om ateisten klär den i andra ord. Hjälplösa föds vi till världen och för att världen alls ska vara en värld att räkna med krävs att denna hjälplöshet får ett gensvar. Därför är utsattheten helig.

Så lätt det är att bejaka beroendet hos ett nyfött barn; snart kommer det resa sig och lämna krubban! Men stallet är fullt av människor som sedan länge lämnat BB och ändå inte kan gå. I halmen trängs de kroppar som alltid kommer vara behövande. För hela livet.

Det stannar inte vid dem. I stallet finns utanförskapets alla individer. De ålders- och hudfärgsbortvalda, de som inte orkar eller duger. Där finns de som aldrig fick en chans, liksom de som fick en chans men aldrig rustades att förvalta den. Där finns alla offer för samhällets brist.

Där finns också alla offer för livets brist. Den stressade, ensamme, uppgivne, krisande, ledsna, svikne, oroade, kärlekslängtande …

Kort sagt: Där finns du och jag.

Det är krubbans budskap. Sårbarheten är allas. Och, som den troende skulle säga, i den är Gud som närmast.

Visst låter det fint. Det är fint. Men inte finare än att denna sanning ständigt övertrumfas av drömmen om framgång och styrka. Därför håller vi vår egen sårbarhet ifrån oss.

Eftersom denna samtidiga insikt och förträngning av sårbarheten inte ger oss någon ro, dras vi ständigt till krubban. Speglar och mäter oss mot den vars hjälplöshet är större än min. Påminns om vad jag själv har att vara tacksam över och om vad mänsklighet i grunden är – bortom prestation och yttre förmågor.

Vad ska vi kalla alla dessa individer? Vägvisare? Meningsbärare? Jag vet inte. Men jag vet att jag är gudmor till en sådan.

Man skulle kunna säga att ett fadderskap blir vad man själv gör det till. I ett sekulariserat samhälle är det få som tillämpar innebörden från förr, den om att ansvara för barnets kristna fostran. Samtidigt vill även den postkristne vara mer än två händer som håller fram ett paket då och då. Man vill göra en insats som varar.

Det kan ske på många sätt. Man kan vara lekfarbror, man kan öppna dörren till kulturens skatter, eller man kan engagera sig i de funktionshindrades rättigheter. Allt detta är utmärkt.

Men om man vill anta uppdraget på ett djupare plan, om man konstaterat att livets viktigaste insikt är den om människans sårbarhet och att livets viktigaste uppgift är att lära sig att bejaka denna – vad har man då att komma med till den som är funktionshindrad? Vad har jag att ge till den som sedan födseln dagligen tränat på att vara behövande, utan att ha något annat val?

Som gudförälder till ett funktionshindrat barn har jag ofta känt mig existentiellt tomhänt.

Det är lätt att romantisera sårbarheten. Det har gjorts i både religionen och i politiken. Gränsen mellan att erkänna och att idealisera den utsatte är hårfin. ”Så stark du är!”, säger den som vill bekräfta. Och den svage är stark. Den svage måste vara stark. Det vet alla som drabbats, och alla som lever nära de drabbade. Men frasen om hur stark den svage är, är också ett betalningsmedel. ”Så stark hon är!”, säger omgivningen för att hantera lättnaden över att inte vara i samma sits.

Jag har tänkt att det står den funktionshindrade upp i halsen att inte veta när omsorgen är omsorg och när den är skuldavlastning. Och jag har tänkt att det största jag kan göra som gudmor är att aldrig vara en av alla dem som lägger huvudet på sned i denna självterapeutiska gest av beundran och beklagan.

Min guddotter har gjort samma resa som alla barn. Från dagis till studentexamen. Hennes liv har haft samma innehåll som andras. Vardag och fest, glädje och sorg, ensamhet och gemenskap. Hon är intelligent, inkännande, rolig och modig. Liksom andra funktionshindrade har hon växt upp i en familj som arbetat hårt för att skapa normalitet.

Samtidigt har hon haft sin plats i krubban i mer än två decennier. Vilka framsteg hon än gör kommer hon stanna där. Som ett vittne om människans grundläggande villkor.

När tar mitt uppdrag slut, min guddotter är sedan länge myndig? Och påbörjade jag det ens? Jag vet inte. Jag vet bara att jag genom alla år har tänkt att hon varit omgiven av många som är framme och kladdar och hejar på. Jag har skämts för de tankarna. För min avsky för den där hurtigheten som den funktionshindrade framkallar i den yttre kretsen.

Jag har tagit en plats vid sidan. Jag har hoppats att denna sidoposition varit välgörande, upprättande. Jag har velat vara någon som ser men vars blick aldrig belastar. Kanske blev jag bara vag.

Mer än tjugo år efter den där natten i det där stallet som stavas Huddinge sjukhus är det tillåtet att summera. Bilden av min guddotters framtid präglades redan från start av oro, frågor och valhänthet inför en ovanlig diagnos med kritiska sjukdomsperioder. Redan dopet var en seger: Att hon tog sig hit!

I dag vill jag säga till henne: Att du tog dig hit! Och att du tog mig med dig. Jag med mina tomma händer.

Fotnot: Kristina Lindh är gudmor till Tilda, som föddes med Larsens syndrom.

Bok: Du får väl säga som det är, Christina Renlund, red. Vulkan

Kristina Lindh

Taggar:

Litteratur

LÄGG TILL NY KOMMENTAR

Grundläggande

  • Allowed HTML tags: <em> <strong> <ul type> <ol start type> <li> <p> <br> <a href hreflang>
  • Lines and paragraphs break automatically.
  • Missing filter. All text is removed

kommentarer

  • Lines and paragraphs break automatically.
  • Allowed HTML tags: <br> <p> <strong> <em> <a href> <ul> <li> <ol> <blockquote> <img src alt data-entity-type data-entity-uuid>
  • Web page addresses and email addresses turn into links automatically.

Filtered HTML

  • Web page addresses and email addresses turn into links automatically.
  • Allowed HTML tags: <a href hreflang> <em> <strong> <cite> <blockquote cite> <code> <ul type> <ol start type> <li> <dl> <dt> <dd>
  • Lines and paragraphs break automatically.