Fallgropar i guruns Jesusbild

Hans betoning av helhet, att låta gudstron genomsyra vardagen och vara ständigt närvarande, som en utgångspunkt, som meningsskapande och navigatör i en, ibland, kaotisk och förvirrande värld är vällovlig. Det är inte möjligt att älska Gud någon timme någon söndag då och då, skriver han. Den insikten delar han dock med alla de där kristna teologerna som han vänligt kritiserar och tillrättavisar genom hela den tämligen flummiga texten.

Chopras utgångspunkt är att de kristna teologerna och institutionerna har förvanskat den äkta Jesus. Teologin har gjort Jesus till en abstrakt teologisk skapelse, en figur som inte stämmer överens med det lilla som är känt om den historiske Jesus. Chopra vill erbjuda ett alternativ till den första och den andra Jesus – den skugglika, historiska figuren och den teologiske Jesus – nämligen den tredje Jesus, Chopras egen skapelse. Denna tredje version av Jesus förkroppsligar den högsta formen av upplysning och hans funktion är att vägleda människan till ett högre medvetande. Jesus är, menar Chopra, en av de andliga vägledarna, likställd med exempelvis Buddha. Han intar alltså inte någon särställning som den enda – frälsaren, profeten, vägledaren.

Chopra spelar en hel del på okunskap – för inte är det väl Chopra som är okunnig? ”Skulle Jesus gett sitt stöd åt en doktrin som fördömde nyfödda barn tills de blivit döpta?” frågar han retoriskt utan att låtsas om att detta sannerligen inte är den enda, eller ens mest utbredda, uppfattningen av dopets innebörd. I likhet med många andra nyandliga profeter ter sig Chopras resonemang vid första anblicken förförande lättsmält, men innehåller vid närmare granskning en hel del som är svårt att svälja. Hans utläggning kring Matteus 5:38 är ett exempel: ”…men jag säger att ni inte ska göra motstånd mot ondskan”. ”Ondska är allt när man är mottaglig för den, men den är inget när man inte är det” skriver Chopra. Det handlar om gudsmedvetande – om du har uppnått gudsmedvetande i tillräckligt hög grad kan ondskan inte skada dig. Du är osårbar. I förlängningen kan ett sådant påstående leda till idén att den som drabbas av ondska själv har dragit det onda på sig: den drabbade är inte tillräckligt gudsmedveten.

Chopra pekar på det paradoxala att kristendom – ”kärleksreligionen” – rör sig från kärlek mot hat med accelererande hastighet. Deepak Chopra uppmärksammar ett stort problem som måste tas på allvar, men jag tvivlar på att han sitter inne med lösningen.

Ann Heberlein