Förnyelsen som fällde sig själv

Bland 1900-talets högkyrkliga kan man räkna både Gustaf Aulén, Margit Sahlin, Bo Giertz, Olov Hartman och Inga Bengtzon. Högkyrkligheten har tagit sig många former, men framför allt blivit synlig i gudstjänsten. Svenska kyrkan har anpassat sig till 1960-talets romerska liturgireform: mässa med prästen vänd mot församlingen, tre textläsningar, alternativa nattvardsböner, korstecknande, frågor och ljus vid dopet, julnattsmässa och mycket mer. Sådant som förr väckte proteststormar är i dag allmängods.

I min prästgeneration fick många en högkyrklig fostran i Kyrkliga gymnasistförbundet, KGF, på stiftsgårdarna och på Laurentii-
stiftelsen i Lund eller S:t Ansgar i Uppsala. Vi tog starka intryck. Många drog ut som målmedvetna församlingsbyggare i de nya förorterna. Men alla blev inte medlemmar i arbetsgemenskapen Kyrklig Förnyelse (aKF) när den bildades för 50 år sedan. Andra lämnade den snart. Det berodde delvis på att högkyrkligheten gick över till att bli en front mot kvinnliga präster, alltså mot ett av de ofrånkomliga och mest livgivande och folkförankrande inslagen i kyrkans förnyelse.

När Dag Sandahl får uppdraget att skriva aKF:s historia, väljer han naturligtvis ämbetsfrågan som infallsvinkel. Den dominerar berättelsen på bekostnad av mycket annat, som är värt att lyfta fram: dopundervisning och katekumenat, större öppenhet och delaktighet i mässan, kyrkorenoveringar med medvetet teologiskt innehåll, förståelse av ortodox och katolsk spiritualitet som en förutsättning för frukt­bar ekumenik, och diakonatets inlemmande i kyrkans treledade ämbete. Det är några av de områden där högkyrkligheten gett stora bidrag. Svenska kyrkan har alla skäl att vara tacksam. Utan de högkyrkliga hade läget varit mycket värre än det är.

Sandahl ger en initierad skildring av aKF:s tillkomst, ledare, inre spänningar, arbetsformer, publikationer, inklusive alternativa mässböcker och Svensk pastoraltidskrift, och festliga och inspirerande kyrkodagar. Nu är högkyrkligheten i dess organiserade former marginaliserad. Kraften håller på att gå ur. Föryngringen har nästan upphört på grund av de restriktioner för prästvigningar som kyrkomötet och biskoparna beslutat. De högkyrkliga tycker sig inte ha myc­ket val: antingen gillar man läget och vårdar det allmänkyrkliga arvet inifrån (som också många kvinnliga präster gör), eller också blir man katolik.
Att det är så kan man, som Sandahl, skylla på biskoparna och kyrkomötet. Men man kan också under läsningen anteckna en rad problem som aKF själv skapat, exempelvis:
•Det fortsatta beroendet av Gunnar Rosendals extrema och olutherska sakramentsteologi och hierarkiska ämbetssyn,
•Bristen på kontextuell missionsteologi och diakonal praxis,
•Att ämbetsfrågan fått bestämma allt det övriga och att man för den skull gått i ok med allsköns konservativa rörelser,
•Att man hamnat vid sidan av svenska grundvärderingar som jämlikhet och allas lika rättigheter,
•Att man blandat ihop förnyelse inifrån med ”alternativrörelse” och därigenom devalverat förnyelsen till kyrkopolitik,
•Att man i offentligheten företrätts av Dag Sandahl och hans vänner, som fått både media och kyrkomöte att med ryggmärgsreflex dra åt motsatt håll.

Viktigast av allt: man vägrar fortfarande att se att kyrkans enhet just är nattvardsgemenskap. Präster i en och samma kyrka måste erkänna giltigheten i andras prästämbete och därmed varandras sakramentsförvaltning. Annars splittras kyrkan. Biskoparna har ansvar för kyrkans enhet och deras ställningstagande handlar inte om ”uniformitet” utan om ”enhet”. Här är den springande punkten, som förändrat högkyrkligheten från kreativ optimism till defensiv pessimism och tilltagande isolering.

Man behöver inte dela allt i Sandahls analys av Svenska kyrkans kritiska läge för att önska en genuin kyrklig förnyelse. Organisationer som aKF har kanske haft sin tid, men Svenska kyrkan behöver högkyrkligheten. Utan tro på historisk kontinuitet och samhörighet med den världsvida kristenheten, utan tro på ordets kraft, sakramentens helighet och bönelivets nödvändighet, förlorar Svenska kyrkan sin styrsel och blir ett rov för tillfälliga opinioner. Förnyelsen måste komma från trons egna livskällor. Det bekräftas i dag av skilda förnyelserörelser i de gamla kyrkorna. Vad de har gemensamt är det levande och levda evangeliet och en uttalad mission i världen. Fler än jag önskar att aKF hade fortsatt på förnyelsens väg istället för att gå in i en återvändsgränd.

Jonas Jonson
Biskop emeritus,
Strängnäs