bok

Och ingen utanför. Inblick och utblick i Anders Frostensons författarskap
Alva Ekström
Artos

Frostensons andaktsbok från 1983 heter just Ingen utanför och denna titel är ett kännemärke för hela hans livsgärning. Ett annat är Guds ständigt pågående skapelseakt som vi själva är delaktiga i. Ett tredje gäller Guds allomfattande närvaro i naturen. Frostensons kosmiska universalism eller enhetstanke tar form när han sitter under ett träd. Det finns ingen skillnad mellan levande och dött, mellan det som är och det som var och det som ska komma.

Hos Frostenson är nostalgi inte bara en längtan bakåt utan också en önskan framåt. Han fastnar inte i ett jolmigt tänkande om lyckoländer fordom och lyckoriket därovan. Det är här på jorden som vår paradislängtan ska komma till uttryck. Vår plikt, säger Frostenson, är att aktivt delta i skapandet av en bättre värld. Även om ett fredsrike har karaktären av ett mycket avlägset Utopia så har vi ingen rätt att dra oss undan mödorna. Ett passivt förhållningssätt till livet är liktydigt med en personlighetens avsvimning.

Hur oansenliga våra goda handlingar än kan tyckas vara har de ändå ett större värde än vad vi själva vet av. Det viktiga är dock att inte tänka i termer av belöning. Genom att hjälpa andra har man hjälpt sig själv.
Efter prästvigningen 1932 fick Frostenson tjänsten som pastors-adjunkt i Gustav Vasa församling i Stockholm. Som nyinflyttad kände sig den unge skåningen emellertid isolerad och helt utanför. Hans intresse för litteratur drog honom till tidningskvarteret i Klara. Där stiftade han bekantskap med så småningom namnkunniga författare från rikets alla hörn. Inte minst Nils Ferlin.

På krogen, företrädesvis Café Cosmopolite, satt Frostenson tillsammans med litteratörerna. Att få vistas bland likasinnade kändes oerhört stimulerande. Och när han själv tog till orda lyssnade de med båda öronen. Han var ju den ende prästen i ”Klaragemenskapen”. En beteckning som han föredrog framför ”Klarabohemerna”.

Alva Ekström uppehåller sig en del vid denna tid och det gör hon rätt i. Både Frostenson och Ferlin gav i sin rätt närbesläktade diktkonst uttryck åt de fattigas och utanförställdas predikament. Detta att vara undanskuffad och inte räknas för någonting. Men den gudomliga rättvisan vill också att det är just hos dem, en eller flera, som man kan upptäcka oväntade likheter med Jesusgestalten. I Klaragemenskapen såg Frostenson att det var de utanförställda som evangeliserade. Man delade sitt bröd med nästan, oplanerat och utan motkrav. Man delade livet med var-andra. I sina framtida nattvardspsalmer återkom Frostenson ofta till Klaratiden.

I 1986 års psalmbok
står Frostenson bakom hela 146 psalmer. En tredjedel har han själv författat, resten är bearbetningar. Svenska akademien protesterade mot denna litterära dominans: ”knappast konstnärligt motiverad. Wallins bidrag är bara hälften så stort.” Frostenson sade stillsamt att han inte vill bli jämförd med Wallin. Han kände större närhet till Lina Sandell. Mina psalmer är inte primärt skrivna för Akademiens ledamöter säger han och citerar sedan just Wallin: ”Allmogen har en andaktskänsla, som de bildade underkänner.”

Alva Ekström lyckas förmedla det som Frostenson på ett enkelt och lättfattligt sätt ville ge ord åt. Dels det som är vardagskristendom rent konkret, dels det som hör till monastisk teologi. Alltså den villkorslösa gudskärleken som också innefattar kärleken till sig själv och nästan. En kärlek som inget har att göra med egocentricitet utan i stället är en önskan bort från den.

Hon har all heder av denna sin innehållsrika bok som bland mycket annat rymmer så välavvägda synpunkter på den ”märkliga unionen” mellan Sven Lidmans dotter Ulla och Frostenson – de gifte sig 1941. Nej, det blev inte den ekumeniska brygga som de nyvigda hade hoppats på. Men den kristna tron är en kämpande tro. Nu, sjuttio år senare, kan vi konstatera att den ekumeniska tanken förvisso inte slocknat. Snarare förstärkts.

Olav Wiström