Gediget om ett skammens kapitel

Det handlar om en plågsam händelse på vårvintern 1939, det som kom att kallas Eden i Bollhuset. Efter kristallnatten diskuterade svenska myndigheter att ge asyl åt några tyska judiska läkare, kanske ett dussin.
Motreaktionen blev stark. En pronazistisk grupp hade tagit makten i studentföreningen
Heimdal i Uppsala, och från den strålade aktiviteterna ut.
Det hela kulminerade i ett studentkårsmöte i tennishallen vid Svandammen där en snäv resolution gjordes ännu snävare genom kuppartade förfaranden. De som talade för humaniteten var få och flabbades ut. Den som tror att alla teologer stod på rätt sida tror fel.

Ola Larsmo har gjort ett gott källarbete. Vad han inte lyckats med – och ingen annan heller – är att få ut handlingar från Heimdals arkiv. Än i dag tycks föreningen anse att det här är farlig eller försumbar materia. Men man kan lägga märke till att en av Heimdals egna medlemmar var en av dem som talade för de judiska läkarna – Karl-Gustaf Hildebrand.
Boken skildrar Bollhusmötets för- och efterspel. Här byggs ett ”vi” med befästningar runt sig. Om judarna kommer in i landet blossar antisemitismen upp – det är offren som bär all skuld. I en avslutande berättelse vänder författaren på perspektivet och skildrar Leiba Wolfbergs öde. Han var norsk jude som försökte ta sig in i Sverige 1941 men avvisades. Han var en av tre ur sin transport på sjuhundra till Auschwitz som kom hem igen med de vita bussarna.
Kuppmakarna från Bollhuset höll ihop i decennier efteråt. De blev viktiga personer i politik, juridik och näringsliv. Ingen ställde obehagliga frågor.
Nu är alla döda. Ett dubbelt eko från Bollhuset hör vi i dagens främlingshat och i humanitetens häcklade röster.

Magnus Ringgren