Kultur

Han synar biskop Pethrus

En liberalteologiskt färgad naturmystiker, djupt formad av den modernitet han bekämpade. Joel Halldorfs nya bok kastar oväntat ljus över en av 1900-talets största kyrkoledare.

Boken har skapat debatt redan innan den kommit ut. Under sommaren har tidningen Dagen publicerat ett antal ledartexter av Joel Halldorf, spinn off-reflektioner på den bok han just skrivit, vilka genererat sådant mothugg att tidningens opinionsredaktör Elisabeth Sandlund sett sig tvungen att skriva ett inlägg där hon förklarar tidningens lojalitet med både pingströrelsen och dess grundare.

På Facebook har Lewi Pethrus egen dotter Liljen deklarerat att hon avböjer gratisexemplar av en bok hon varken tänker läsa eller ha i sin bokhylla.

– Om det är någon som har rätt att reagera på texter som innehåller ett visst mått av kritik så är det hon, det är ändå hennes pappa. Sedan tror jag inte hon skulle bli så upprörd om hon läste.

Troligtvis inte. Biografin är en akademiskt balanserad skildring av en av 1900-talets största svenska kyrkoledare. Det hindrar inte att reaktionerna synliggör rörelsens ovana vid att bearbeta sitt förflutna.

– Pingströrelsen är inte så van att diskutera sin egen historia. Det har funnits en nostalgi, men historiemedvetandet är svagt.

Lewi Pethrus. Född 1884, död 90 år senare. Under hela sitt vuxna liv hängiven väckelsen. Grundare av pingströrelsen, entreprenör, företagare, tidningsledare, bokförläggare …

Och biskop. Det är bokens huvudtes. Genom att syna Lewi Pethrus ledarskap med biskopsämbetet som analytiskt verktyg framträder både Pethrus och pingströrelsen i delvis nytt ljus. ”Ja till funktion, nej till organisation” är Halldorfs sammanfattning av den grundhållning som präglade Pethrus och som format rörelsen och dess självbild.

– Han skulle aldrig själv kalla sig biskop. Men hans ledarskap har en episkopal karaktär. Han fungerar som läroämbete, han håller gränserna för rörelsen och pekar ut riktningen teologiskt och praktiskt. När sedan regionerna med sina starka föreståndare växer fram får rörelsen en hierarkisk karaktär, med ärkebiskopssäte i Stockholm och biskopsstäder runt om i landet.

Pethrus vägran att inrätta formella strukturer ger honom en unik position med både för- och nackdelar. Han ger gärna utrymme åt de radikala ytterkanterna, eftersom han ser att de ger energi och takhöjd och gör att rörelsen kan hålla samman.

Samtidigt sänder han ständigt subtila signaler om var gränserna går. När Sverige gästas av amerikanska predikanter som förkunnar exorcism tänker han att det räcker med att deras besök inte refereras i Dagen för att folk kommer förstå att deras teologi inte är rumsren.

– Här kan han vara oansvarig, folk kommer i kläm och lämnas utan vägledning. När man inte har en demokratisk form sköts allt på ett informellt sätt med tystnad och osynliggörande som metod.

Ledarskapsmässigt i toppen. Fromhetsmässigt i mitten. Samtidigt på ett andligt plan vid sidan om. Sina starkaste gudsmöten har Pethrus varken i tält eller kapell, utan i enskild bön och nästan alltid i naturen.

– Det är både intressant och paradoxalt att hans spiritualitet avviker så från det vi förknippar med traditionell pingstkultur.

Joel Halldorf jämför honom något förvånande med både Strängnäsbiskopen Uddo Ullman och liberalteologer som Adolf von Harnack. Precis som liberalteologerna styrs Pethrus av idén om en urkyrkans etiska och karismatiska essens som man genom att komma bortom historiens avlagringar kan få kontakt med igen.

Parallellen till Ullman upptäckte Halldorf när han skulle hålla föredrag i samband med att hans handledare, professor Oloph Bexell, gick i pension och han därför läste dennes avhandling om Ullman – en betydande förnyare av Svenska kyrkans gudstjänstliv.

– Oj! tänkte jag, de säger samma sak: Kyrkans väsen är andligt. Men de kommer till motsatt slutsats. Enligt Ullman måste det andliga ha en kropp. För Pethrus är det ett skäl att avvisa alla organisationer. Pethrus är nästan gnostiker i sin ecklesiologi, det är en av hans mest problematiska sidor.

Vad är Sverige? Vad var Sverige? Globalisering och mångkultur utmanar den sekulära självförståelsen, och sedan ett antal år pågår en omförhandling om religionens plats i den svenska moderniteten. Joel Halldorfs bok skriver in sig i det samtalet genom att påminna om 1900-talets ömsesidiga källflöde mellan kyrka och samhälle.

Att väckelserörelserna gärna lanserade sig som radikala krafter i kontrast mot ”världen”, hindrade inte att de var toppmoderna i sin relation till teknikoptimism, resultatfokus och företagsiver – ideal som Lewi Pethrus personifierade i allra högsta grad.

Och samtidigt som frikyrkan, med pingströrelsen som tydligast exempel, varit det rationella folkhemmets kanske mest emblematisk motpol, har den också varit så närvarande att Lewi Pethrus begravningskortege 1974 kantades av tusentals sörjande – och 90 utposterade poliser. Som en mindre statsbegravning.

Både i och utanför frikyrkan finns myter att göra upp med, konstaterar Joel Halldorf. Att enbart se Sverige ur sekulariseringsmatrisen innebär inte bara att man skriver ut hundratusentals kyrkobesökare och samhällsbyggare ur historien. Det betyder också att man får svårt att förstå vad som händer i dag och börjar inbilla sig att ”allt var bra till 70-talet, då muslimerna kom och nu kraschar de hela bygget”.

– Modernisering handlar inte om sekularisering utan om pluralism. Förmoderna samhällen är enhetssamhällen, moderna samhällen är pluralistiska. Med väckelserörelserna fick vi en protestantisk pluralism, med katolikerna och de ortodoxa fick vi en kristen pluralism. I dag får vi en mångreligiös. Kontinuiteten är tydlig.

Att en bok om Lewi Pethrus orsakar svallvågor i pingströrelsen får betraktas som både väntat och sunt. Men även vidare kyrkliga kretsar har anledning att studera pingströrelsens grundare. Joel Halldorf beskriver i boken Lewi Pethrus ”centrumorienterade” ledarskap, och hur avgörande det är för en kyrka att kunna samla de troende kring det man har gemensamt – även röster man anser vara periferi.

– En identitet består av både centrummarkörer och gränsmarkörer. När man talar med någon som befinner sig på gränsen måste man få låta den beskriva även sitt centrum, inte bara bemöta med attityden: ”Ni har ju den här kontroversiella uppfattningen”.

Han påminner sig själv om alla samlingar han upplevt på ekumeniska mötesplatsen Bjärka Säby, där en stor variation av präster och pastorer deltagit. Många kan ha varit kontroversiella namn.

– Så plötsligt står de där och predikar. Om Jesus. Om efterföljelse. Och man inser hur mycket vi har gemensamt.

Pingströrelsen ville aldrig passa in i det svenska majoritetssamhället, samtidigt strävade man efter respekt. Fortfarande märks suget efter legitimitet. Även Svenska kyrkan jagar i allt högre grad namn utifrån som kan bekräfta.

– Det är ett uttryck för dåligt självförtroende. Det gör att man tar in personer som inte hunnit landa i sin tro, ger dem plattform där de ska försöka mogna inför publik. Det är knappast lämpligt ur själavårdsperspektiv.

Det svenskkyrkliga samtalet domineras i dag av frågan om det statskyrkliga arvet och det partipolitiska inflytandet. Samtidigt rör man sig obönhörligt mot en position där man ska verka på samma villkor som alla andra. Har pingströrelsens historia något att lära Svenska kyrkan i den processen?

– Ja. Den visar på vikten av att bygga gemenskaper. Kyrkan har ibland resonerat för individualistiskt och terapeutiskt. Men Bibeln handlar inte om att jag ska må bra och känna frid utan om att vi ska leva gudsriket. Man talar om predikans kris. Men kyrkans främsta predikan har alltid varit det liv hon lever.

LEDIGA JOBB

60

E-tidning

Kyrkans Tidning nr 38