Historia med must och märg

BOK
Norstedts
Sveriges historia, band 3–5
Norstedts

För det längre perspektivet ger verkligen just perspektiv också på vår egen tid. Man får en utsiktspunkt och drabbas titt och ofta av aha-upplevelser – hur trådarna dras genom tidsåldrarna, hur dagens problem och utmaningar går igen och hur tänkesätt och andlig författning har sina rötter långt tillbaka.
Får man göra dessa upptäckter tillsammans med så goda stilister som författarna till de tre senaste banden av Norstedts Sveriges historia blir nöjet naturligtvis bara ännu större. I bland har man svårt att slita sig från skildringarna i dessa digra luntor. Tiden går fort när man dyker ner i dem, och plötsligt kan man finna sig fångad av en aspekt av historien som man kanske inte tidigare visste att man var intresserad av. Författarna verkar helt enkelt ha tyckt att det varit genuint roligt att skriva. Och det smittar.

Professor Dick Harrison – huvudredaktör för hela bokverket – och historikern vid Stockholms universitet Bo Eriksson är upphovsmännen bakom del 3 som omfattar perioden 1350–1600. Åbo-professorn Nils Erik Villstrand svarar för del 4,1600– 1721, och professorn i idéhistoria vid Stockholms universitet Elisabeth Mansén har skrivit del 5 som behandlar åren 1721– 1830.
Det är en historieskrivning med must och märg. Kända och mindre kända personligheter som gjort avtryck, kungar, riksföreståndare, biskopar, upprorsmakare, män och kvinnor med inflytande (eller utan inflytande) träder fram och får den uppmärksamhet de förtjänar. Och de framställs med välgörande nyans. Författarna aktar sig för att presentera de kända namnen endimensionellt, något som annars är alltför vanligt. Ofta har man ju gärna sett till exempel våra gamla kungar antingen som hjältar eller som skurkar, beroende inte minst på rådande ideologiska och politiska klimat. Där meningarna går isär om gestalterna – och på det finns förstås gott om exempel – redovisas detta här öppet och resonerande.

Ta bara avsnittet om Gustav III. Källsituationen när det gäller samtida uppfattningar om kungen är inte så enkel. Det finns många starkt kontrasterande vittnesbörd. Att det pyrde stark och bitter kritik mot kungen från adeln är inte underligt. Adeln fick ju se sin makt beskuren under Gustavs regering. Men andra röster hördes också. Och en ung handelsbetjänt, Johan Hjerpe, gav efter kungens död honom detta vackra eftermäle i sin dagbok: ”den största människa som någonsin suttit på en tron”. Inte heller i det gustavianska Sverige var verkligheten svartvit.
Det är just detta som är en av bokverkets stora styrkor: Flera röster kommer till tals. Som läsare inser man att även i flydda tider – som väldigt lätt etiketteras av oss som betraktar dem på avstånd – befolkades vårt land av människor av kött och blod, människor som kämpade och tvekade och undrade över vilken väg de skulle gå. Människor som inte kunde överblicka alla följder av de beslut de fattade just då. Människor med våra svagheter och våra starka sidor. Människor som vi.
Ett försoningens ljus kommer över historien. Och en bestämd känsla av att vi bör avstå från att fälla förhastade domar över dem som gått före oss.

Att det svenska riket fram till 1809 på ett självklart sätt omfattade även den östra riksdelen, det vill säga Finland, lyfts fram på ett förtjänstfullt sätt. De finländska länen var lika mycket Sverige som de mellansvenska, och Stockholm låg strategiskt placerad i mitten av riket, inte som nu på dess ostkust. Sveriges historia fram till 1809 är också Finlands historia. Detta är ett betydelsefullt faktum som förtjänar att upprepas, eftersom det så lätt glöms bort i det allmänna rikssvenska medvetandet.
Den kyrkliga och religiösa utvecklingen behandlas likaså på det hela taget informativt och belysande. En viss begreppsförvirring uppstår dock i samband med att reformationen ska beskrivas: Laurentius Petri och Laurentius Andreae skulle säkert bli högeligen häpna över att kallas reformerta. Denna lapsus bör förstås korrigeras till nästa upplaga.
Tankeväckande är emellertid den reflektion som professor Marie-Louise Rodén gör i sin särskilda uppsats i del 4 om reformationen:
”Få européer är, även i vår sekulariserade tidsålder, så djupt och kanske omedvetet påverkade av den lutherska människosynen som svenskarna.”

Och därmed är vi åter inne på det perspektiv som historien kan ge på vår egen tid, de aha-upplevelser man kan drabbas av. Det gäller den svenska självbilden, enkannerligen Svenska kyrkans. I kapitlet Det svenska Israel om religion och kyrka under stormaktstiden berättar Nils Erik Villstrand om hur central den lutherska läran var för riket, hur religionen var samhällets kitt:
”Prästerskapet i Sverige engagerade sig med stor iver i att destillera fram den renaste tänkbara läran. Man menade sig också ha kommit långt. I den kröningspredikan Karl XI lyssnade till 1672 kunde han höra att den renaste läran i hela kristenheten var den som den svenska kyrkan förfäktade.”

Känns inte resonemanget märkligt bekant och aktuellt, fast i dag med andra förtecken och i en annan situation? Här framträder en självbild som har traderats genom århundradena och överlevt skilda politiska och teologiska system, så småningom hamnat hos den lundensiska så kallade stora fakulteten på 1800-talet och förts vidare till Nathan Söderbloms stolta bild av Svenska kyrkan som brobyggarkyrka och så landat i nutidens upplevelse av världens mest progressiva och öppna kyrka: den Svenska, som alla egentligen borde lära av. Historien lever!