Hjältar brottas med eviga frågor

Publicerad 2010-04-21

Hur ser Gud ut? Det går naturligtvis inte att veta – inte för en människa, en dödlig. Både i vår och i andra kulturer har det till och med, periodvis, varit förbjudet att försöka skapa bilder av Gud.

Framför allt är Inkalen ett verk om kosmiska och överjordiska ting. Man tänker på skapare av kristna diktverk som Dante, Milton och Bunyan. Fast också på Jung, Dalí och Hesse. Hjältegruppen möter under resans gång en mängd modeller av Gud och hamnar oupphörligen i, med religiösa mysterier sammanhörande, situationer. Ställs inför frågeställningar.
Är mörkret och ljuset aspekter av samma sak? Är Gud manligt och kvinnligt på samma gång? Är Gud en och många på samma gång? Har allt som sker redan skett? Om våra handlingar är predestinerade, varför behöver vi då bekymra oss?
Ena stunden är Gud en kraft, något inre som de som tror kan dela och dra nytta av. För att i nästa ögonblick vara ett enormt, gyllene, ansikte som tar upp en hel sida i boken. Jag har svårt att bestämma mig för om det är ett västerländskt ansikte eller ett österländskt. För såväl troende som sökande kan bilderna bli användbara, inte som svar på något, men som redskap när man ska formulera det man känner.

I denna nya samlingsvolym får berättelsen en elegant cyklisk form, som jag inte tror att upphovsmännen planerat från början. Vid sidan av alla smarta teologiska infall är detta även ett surrealistiskt bild- och ordkonstverk. Den gamla färgläggningen från 1980-talet var kanske snyggare. Å andra sidan får man denna gång på köpet, som bonus, en hel del bakgrundsmaterial, som fördjupar förståelsen av verket och vidgar ens kännedom om upphovsmännens kreativa universum.

Jan Hoff