Givetvis vore det lönlöst att förneka att det finns lättviktiga och dagsländelika komedier på film, men det betyder inte att det inte går alldeles utmärkt att förena humor med allvar. Ta till exempel årets vinnare av Svenska kyrkans filmpris, Patrik Eklunds långfilmsdebut Flimmer.

I den lilla staden Backberga befinner sig telekomföretaget Unicom i en ekonomisk nedförsbacke. Man behöver en ny marknadsprofil för att öka efterfrågan på fjärde generationens mobiltelefoni hos kunderna. Kjell Bergqvist spelar den lynnige och impulsive vd:n Tord som inte skyr några medel för att maximera vinsten.

Men Unicom är samtidigt beroende av tjänstemannen Kenneth (Jacob Nordenson) som skall leverera en ekonomisk redovisning. Dessvärre lyckas Kenneth aldrig få färdigt denna, eftersom han ständigt drabbas av nya datorhaverier, just innan han skall spara rapporten. På fritiden stöper Kenneth egna doftljus och hoppas hitta kärleken.
Samtidigt råkar elektrikern Roland (Jimmy Lindström), utsänd för att reparera mobilmasten, ut för en olycka med konsekvenser för hans framtida familjeliv. Olyckan visar sig vara för-orsakad av en militant grupp elallergiker med indirekt koppling till Unicom. På företaget arbetar städerskan Birgitta (Anki Larsson) med fobisk rädsla för spindlar, vilken stundtals helt paralyserar henne.

Själva motorn i Flimmer kan sägas vara Unicoms strävan att vända sin dåliga ekonomi till vinst, men detta blir ett startskott till en serie händelser som kommer att påverka Backberga och dess innevånare och mot slutet av filmen ger dem anledning att omvärdera sina liv. Det visar sig till exempel att den streberaktige vd:n Tord i själva verket lider av ett faderskomplex som han inte själv rår på. Fadern hade en gång startat Unicom och nu låg företagets väl i hans egna händer. Den tafatte Kenneth lyckas dräpa hans komplex, vilket så småningom leder till Tords befrielse. Med andra ord är även den person, Tord, som i filmen får ikläda sig den kanske mest illasinnade rollen till sist en lika dråplig och osjälvständig människa som alla andra.

Samtidigt som man kan tala om en samhällskritisk ton hos Flimmer används inte kritiken för att symboliskt förgöra någon av figurerna i handlingen. Med humorns hjälp vill Flimmer visa det dåraktiga i strävan efter profit och varför människan är viktigare än vinsten. När vi skrattar åt det profitmaximerande företaget Unicom blir det också en Kejsarens nya kläder-effekt där dess höga pretentioner kläs av och upplöses. Humor och allvar på samma gång således. Till Flimmers kvalitéer hör att vi knappast skrattar åt, utan snarare med, dess olika gestalter. Vi är alla skepnader i den mänskliga komedin.
    
Det hör också till saken att Flimmer är visuellt fiffig: för mig var de inklippta scenerna från en fiktiv informationsfilm om barnlöshet, producerad av Örebroläkare, obetalbara med sin hurtiga sjuttiotalsestetik. Likaså är det en närmast klassisk scen när Kenneth befinner sig under bordet för att försöka reparera sin dator samtidigt som hans telefon ringer och företagets högtalaranläggning ropar på honom – associationerna går närmast till Chaplins Moderna tider, fast översatta till det samtida företagets eller den offentliga institutionens teknikfetischism. Här är igenkänningsfaktorn hög för alla som är beroende av teknik i sitt vardagliga arbete.

Långfilmsdebutanten Eklund är helt enkelt att gratulera: i Flimmer har han åstadkommit en lågmäld och varm samhällskritik. Samtidigt har han visat att den försoning som komedin kan erbjuda inte med nödvändighet måste vara falsk – var och en av
filmens protagonister har tvingats skåda sin egen skräck i vitögat innan hon eller han kan finna vägen tillbaka till sig själv och sina relationer till andra. Det är först när mörkret sänker sig – rent bokstavligt dessutom – som hoppet om en mänsklig tillvaro också kan göra sig gällande.