Inspirerande men förenklat om godhet

Vad menar jag med godhet? Vad vill jag med godheten?
Litteraturvetaren Lena Kjersén Edman ger sig alltså i kast med ett hett ämne när hon skriver om godhet i litteraturen. I sina essäer tar hon upp sexton skönlitterära fiktioner och två biografier där godhet belyses på olika sätt. Att läsa dem ger inspiration att söka vidare i litteraturen och i mitt eget liv. Kjersén Edmans uppsåt är ärligt och hon skriver själv så bra.  Hennes språk är enkelt utan att bli förenklande, det släpper in utan att bli slappt.

En enda invändning har jag. Den är å andra sidan grundläggande. Boken inleds med en text om Mio min Mio, en berättelse som åter gestaltar den klassiska myten om kampen mellan mörker och ljus som polariserad och personifierad: ondskan härbärgeras i den alltigenom onde, godheten i den alltigenom gode.
Den myten, vill jag hävda, är det dags att göra upp med.
I själva verket är ju spelet mellan ondska och godhet så mycket mer komplext och paradoxalt, schatteringar och gråskalor finns inom varje människa, sociala och politiska spänningsfält kan tvinga fram det onda eller det goda i var och en av oss och striden tar aldrig slut. Att slåss för godheten ankommer på varje människa, varje dag.

I sin lika lysande som omstridda roman om andra världskriget, De välvilliga, understryker författaren Jonathan Littell att om vanliga hyggliga tågväxlare i andra världskrigets Europa hade vägrat göra det onda, då hade tågen aldrig kommit fram till Auschwitz. Littell provocerar vårt behov av myter om goda hjältar och onda drakar genom att framställa en SS-officer som en människa, inte som ett Riddar Kato-aktigt monster.
Jag saknar den utmaningen i Kjersén Edmans genomgång. Hon skriver: ”Hur ser ondskan ut? Riddar Kato ser förfärlig ut.”
Om det ändå vore så enkelt. 

Maria Küchen