Inte hädelse – bara smörja

Den kunde kännas kränkande för många muslimer och leda till våldshandlingar av någon islamistisk grupp. En ny Rushdie-affär vore att befara. Författaren och alla andra som var involverade i distribution och försäljning kunde råka riktigt illa ut.

Upplagt alltså för försäljningssuccé. Det lilla förlaget Beaufort Books köpte rättigheterna och gav ut boken. Den mediokra författaren Jones har blivit upphaussad till ett maximum. Omgiven av livvakter är hon numera kringresande yttrandefrihetsprofetissa. Hon var nyligen i Sverige för att puffa, inte bara för denna bok utan också för en kommande uppföljare, The Sword of Medina, som skall handla om Muhammeds död och den oro som därpå följde.

Medinas juvel är ett utmärkt exempel på genren chick lit (från chick – ung tjej och lit – litteratur). Böcker skrivna av kvinnor och om kvinnor men inte nödvändigtvis bara för kvinnor. I all sin förljugenhet och metaforiska svulstighet påminner den om gamla shejkromaner. Och säger jag att den är en feelgood-roman så gäller det i alla fall inte mig.

Muhammed framställs som en ädel, medlidsam och vis ledare som visar respekt för alla kvinnor. Bokens centralfigur är dock Aisha, den tredje av Muhammeds tolv hustrur som förmäls med profeten i Mekka när hon är nio. Äktenskapet fullbordas i Medina när hon är fjorton och han närmar sig sextio. ”Inge mig mod och låt det inte göra alltför ont (...) För mig hade föreningens smärta snart tonat bort – Muhammed var så varsam att jag knappt kände skorpionens tagg.”
Det finns över tusen traditioner, hadith, som tillskrivs Aisha. Här får vi en ny i form av mjukporr. Vi överöses av ack och o, sluga leenden, hesa viskningar, lusta, svek, fruktan, svartsjuka och förräderi. Muhammeds kusin Ali beskrivs som en Judasliknande figur. Lite av intrigerande skurk Jago över honom såsom denne framställs i Shakespeares Othello. Som det är tvivlar jag på att Jones ens sett ett porträtt av Shakespeare.

Vi ska förstå att Ali innerst inne är god och klok. Han vill profetens bästa. Och Jones? Hon säger sig sträcka ut en fredlig hand, hon visar minsann respekt för islam och profeten. Problemet är bara att hon utgår från sitt västerländska perspektiv – hon har inte varit i Mellanöstern.
Självklart skulle boken ges ut, allt annat hade varit skandal. Romanen är politiskt okontroversiell. Blasfemisk är den heller inte, annat än för dem som söker blasfemi till och med i en fingerborg. Debatten bör vara av litterär art. Fiktion av det här slaget är bara smörja.

Olav Wiström