Journalisten som djävulens advokat

Jag säger hela redaktionen därför att det ligger nära till hands att den som har ansvaret för kyrkan och religionen får slängd boken till sig med orden ”Här är något för dig!”. Och då gör den ingen nytta för det här handlar om djupt rotade strukturer på en redaktion. Samspelet mellan nyhetschefer, religionsreporter och vanliga nyhetsreportrar.

Boken är en antologi skriven av sex personer med skiftande bakgrund inom forskning, journalistik och kyrkans inre liv. Deras inlägg är en uppgörelse med en journalistik som kännetecknas av en ibland skrämmande brist på kunskap om kristna kyrkor och samfund.
I okunskapens spår följer fördomar och ointresset att kolla fakta. Ja, tanken finns inte ens.

Visst, kunskap är oerhört viktig för att ge en rättvisande bild av det som ska skildras och för att inte bli manipulerad. Dag Sandahls exempel om processen som ledde fram till beslutet om kvinnliga präster är ett av många där en journalistkår lät sig ledas och bli budbärare för någons/­någras intressen. I stridens hetta blir journalisterna själva en sorts djävulens advokater.

Susanne Wigorts Yngvessons fråga ”Var hade vi stått idag i frågor som rör kristen tro om journalisternas dagordning varit annorlunda?” är berättigad. Vi får ju inte glömma att det finns en ideologisk dagordning som styr agendan. Vilka frågor som ska diskuteras och vilka svar som ska accepteras. Och vilka som ska få komma till tals.
Bristande kunskap är dock inte hela förklaringen. Ofta saknas också djupare insikt om vad tro är och betyder för den enskilda människan.

Självklart ska en religions företrädare och organisation synas. Men det kräver att de som synar inte är styrda av rykten och myter. Ett av problemen som tas upp i boken är att få fram intervjupersoner. Detta är särskilt tydligt när det gäller så kallade avhoppare. För det första lyfts samma personer fram år efter år. För det andra diskuteras aldrig vad det är som gör en avhoppare till just avhoppare. Till min stora glädje tar Kerstin Elworth upp problematiken.
Här kan finnas en sårbarhet och ett extremt behov av regler, ett staket mot omvärlden.

Värstingkristna i drevet är förstås läsning för alla. Inte bara för att hejda religionsfientliga blodtörstiga hundar. Problemet är generellt. I princip varje vecka utförs ett lustmord i den ”goda” journalistikens tjänst. Någon ställs mot väggen för att han/hon sagt eller gjort något och det hjälper inte hur felciterad och missuppfattad personen ifråga är. Pilen är redan avskjuten.
Rapporter från snälla Jesusmarscher är emellertid bara en from önskan. Nyhetsjournalistik är och förblir en arena för främst mörkrets och ondskans demoner.

Kerstin Wallin
Frilansjournalist, tidigare religionsreporter på Göteborgs-Posten under 20 år