Judisk läsupplevelse från Balkan

BOK
Juden som inte bad till Gud på lördagar
Isak Samokovlija
Hillelförlaget


Jag vårdade boken ömt, plastade till och med in den, och försökte intressera någon att översätta den till svenska. Men nej, så jag gav upp.
Nu äntligen finns Samokovlija på svenska, ungefär samma historier, utgiven på det judiska Hillelförlaget som annars bara ger ut fack- och läroböcker. Efter flera årtionden har svenska läs-are därmed fått tillgång till en av de stora författarna på Balkan. Nu gäller de att hittar vägen till honom.

Isak Samokovlija, 1889-1955, levde i Sarajevo som jude, läkare och författare. Judarna där var sefarder, ättlingar till de judar som fördrevs från Spanien 1492 och flydde till osmanska riket. Under den nazistiska ockupationen, som mördade 95 procent av de bosniska judarna, sattes han att arbeta som läkare i ett läger för tyfussmittade. När nazisterna tvingades på reträtt, skulle Samokovlija skjutas. En vän och kollega injicerade något i honom som fick honom att se döende ut, och han slängdes i diket och lämnades att dö. Men han överlevde och blev något av obligatorisk skolbarnslektyr i Titos Jugoslavien. Översatt till flera språk men aldrig tidigare till svenska.

Berättelserna handlar om livet i Sarajevo, tiden växlar mellan 1870-tal och 1940-tal och miljön är den judiska mellahn, området mellan stadens centrum och basarer och upp mot Bjelave och Banjskikullen. Här, bland kristna slaver och turkiska muslimer, fanns välmående judiska köpmän och företagare, advokater och läkare, men också fattiga hantverkare, daglönare och diversearbetare. Det är dem Samokovlija bryr sig om.
Som läkare har han en skarp blick för människor, för detaljer i deras beteende, känslor, boende, klädsel och livsstil, och den ger honom instrument för att skildra sina ofta tragiska livs-öden. Hans blick är varm och medkännande, han skildrar nyktert och sakligt men aldrig kyligt avståndstagande, och ofta i jag-form. Inte minst kvinnorna, utsatta, tjänande, ofta änkor och mångbarnsmammor, har författarens sympati och får i sin tragik något heroiskt över sig. De har ofta en allmänmänsklig storhet.

Människorna lever i längtan och hopp, deras värld är både löftesrik och grym. Sjukdomar, utsugning och alkoholism grasserar men tar inte ifrån människorna deras värdighet. Som skomakaren Rafael Mačoro som förlorat sin hustru och nu hoppas på unga sköna Simcha (Glädje), som dock får en annan man, medan Rafael tröstas av sin avlidna hustru som visar sig i drömmen. Unga moderlösa Saruča måste ta hand om sina småsyskon och blir kanske aldrig gift. Änklingen och barnlöse Samuel, också han ung och fattig, livnär sig som bärare. Han hoppas få Saruča och kanske en hyfsad brudpenning, men den utlovade hemgiften avstår han ifrån när hans och hennes värdighet kränks. Värdighet köps inte för pengar.
Det är ett gytter av trasiga barn och ruckliga skjul, leriga gator och os från fattigmanskök i Samokovlijas judiska Sarajevo. Men också skönheten i synagogan och glädjen i de judiska festerna, med början i sabbaten som alla firar så gott de kan, och Pesach och Yom Kippur. Gatorna befolkas av gårdfarihandlare och jordemödrar, slaktare och bagare, skomakare och rabbiner, och i trädgårdarna doftar plommon- och kvittenträd, gräs, lackviol och pumpa, och gryningshimlen är rosafärgad.

Samokovlija leder oss med kärlek och generositet i denna allmänmänskliga och genommänskliga miljö som har mycket gemensamt med alla de judiska enklaverna i centrala och östra Europa före Förintelsen. Så som han gör det, åstadkommer han stor litteratur.