Klass mot klass i subtil skildring

Film. Måste gitt. Regi: Ivica Zubak. Medverkande: Can Demirtas, Jörgen Thorsson, Jelena Mila, Lena Endre med flera.

Man ska skriva typ en bok, plantera ett träd och skaffa sig ett barn innan man gitt. Det sa Metins pappa en gång till honom. Nu är pappa död sedan många år, men Metin är på gång. Kanske inte riktigt under så ordnade former som det var tänkt men det rör på sig. Och han skriver en dagbok. Något som ska visa sig vara avgörande för Metins fortsatta liv. Eller död.

För i Ivica Zubaks film Måste gitt (”Måste dra”, på rikssvenska) handlar det mesta om den hårfina gränsen mellan att leva och att överleva. Och vill man det senare, och det vill man ju, så får man aldrig gola, tjalla alltså, på polarna.

Men skriver man en detaljerad dagbok om orten och dess namngivna invånare, som man dessutom tappar på ett olämpligt ställe där någon hittar den, så blir situationen snabbt både kaotisk och farlig.

Ivica Zubak har gjort en synnerligen bra film om en miljö där många andra har gått bort sig. Jag har sett en och annan förortsskildring på bio tidigare, men aldrig som jag kan minnas någon som den här filmen.

Den startar i ett rasande tempo där huvudpersonen Metin, i Can Demirtas fantastiska tolkning, närmast flyger fram hela tiden. Han är en frustande explosion in spe på två ben, men också en ömsint och kärlekstörstande liten pojke när ingen ser. Som i dagboken.

Genom slumpmässiga händelser hamnar Metins dagbok i händerna på en förläggare som inser att han fått tag i en guldgruva. Detta inte bara kan utan måste exploateras; Metins ord är dynamit för folkhemmets stolta kulturbärare på Södermalm i Stockholm. Och en fjäder i den röda hästsvansen på Jörgens Thorssons cyniska förläggare Puma Andersson.

Det blir flera hårresande och fullkomligt absurda möten mellan Metin och Puma och sällan skildras väl klass mot klass lika subtilt som i denna berättelse.

Så är då detta en film för en vit man, medelklass av ädlaste slag och boende på betryggande avstånd från orten?

I högsta grad. Jag har sällan känt ett så stort behov av att påverka människor att gå och se en film som det annars är tveksamt om de hittar. För handen på hjärtat: socialrealistiska historier i samhällets utkanter som befolkas av människor som talar ett eget språk och är snara att ta till nävar och sparkar, brukar inte vara en lockvara precis.

Men ta mig på mitt ord. Måste gitt är en rolig, upprörande, spännande, upplysande, vidrig, osentimental/sentimental och alldeles underbar historia. Så gå och se!