Konstruktivt om multikulturalism

Denna ökade betydelse har synliggjort konflikter och särintressen på ett nytt sätt. Det har lett till diskussioner om vem som egentligen dikterar villkoren för vilka rättigheter som ska gälla. Är individers rättigheter är viktigare än gruppers? Är vissa kulturer bättre än andra? Eller finns det moraliska värden som inte ska ifrågasättas?

Per Bauhn, professor i filosofi, och Dilsa Demirbag-Sten, författare och debattör, tar ett grepp om frågan i boken Till frihetens försvar. En kritik av den normativa multikulturalismen. De levererar både populärvetenskaplig filosofisk analys och aktuell debatt med svenska och europeiska exempel. Det är ett upplägg som fungerar bra och gör resonemangen tydliga.

Det märks att de har ett engagemang, vilket jag anar har sitt upphov i de konkreta hot mot individens frihet som de identifierar. Hoten ser de bland annat i vurmandet för lagstiftning till förmån för särintressen. Att för mycket hänsyn visas extrema religiösa eller etniska grupper och att minoriteter ibland utnyttjar majoritetens välvilja att inkludera alla i en samhällsgemenskap – även de som inte vill vara där.
Uttrycket den normativa multikulturalismen innebär att ”alla kulturer är lika mycket värda och att det bör råda jämlikhet mellan kulturer”. Om det inte finns jämlikhet så bör de grupper som är kränkta ges särskilda rättigheter. Detta anser författarna vara fel eftersom mänskliga rättigheter handlar om individer. Om man frångår individens rätt gentemot gruppens så förlorar man den frihetliga grunden som rättigheterna vill värna.

Diskussionen är klassisk inom rättighetsdiskursen. Å ena sidan sägs: ”Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter”. Å andra sidan förhåller det sig inte så i praktiken. Hur skapar man då en rättvis politik? Ska individerna göra det själva eller ska stater (inom sig och mellan sig) driva fram viss utveckling som tvingar fram mer rättvisa? Båda dessa positioner är rimliga, menar jag, men det är två olika metoder – och kanske också två olika sätt att se på människors kapacitet och förmåga. För Bauhn och Demirbag-Sten tycks vägen till rättvisa gå genom förnuftet snarare än genom känslan: ”I slutändan är rationalitet alltid viktigare än solidaritet”. Det är en rimlig position, men de diskuterar tyvärr inte vad rationalitet innebär. Om två rättigheter står i konflikt, vad är det som gör ett val mer rationellt än ett annat? Det hade varit fint att få svar på.
Även om författarna inte hänvisar till John Rawls argument om rättvisa, så harmonierar deras teoretiska perspektiv med hans syn på individ och frihet. Men de drar andra politiska konsekvenser. Om tolerans skriver de: ”Om man viker sig för de religiöst mest intoleranta grupperna i ett samhälle, så ger man dem en faktisk vetorätt mot yttrandefriheten”. Rawls intar en mjukare hållning och menar att tolerans mot de intoleranta ”kan få dem att tro på friheten”.

Även om man är överens om vikten av individens rättigheter, friheter och skyldigheter så kan de politiska lösningarna skilja sig väsentligt åt. Bauhn och Demirbag-Sten lyckas med att framställa ett konsekvent perspektiv. Genom att de tydligt tar ställning till både filosofiska och politiska problem så drivs jag som läsare att förhålla mig till deras argument. Det är konstruktivt.

Susanne Wigorts Yngvesson