Boken har sitt stora värde som ytterligare ett bidrag till bevakningen och skildringen av den pågående och fortsatt stärkta extremhögervägen och urholkningen av demokrati och mänskliga rättigheter i stora delar av Europa, skriver Anders Mellbourn om Gabriel Byströms "Med Guds hjälp".
Enligt marxistisk teori skulle religionen vara en överbyggnad som vittrar bort efter socialismens seger. Och visst gjorde efterkrigstidens realt existerande socialistsystem i det Sovjetstyrda Östeuropa sitt bästa för att hålla religion och kyrka borta från samhällsscenen. Men det skedde snarare med tvång än till följd av någon lagbunden historiematerialistisk utveckling.
Nu, några årtionden efter kommunistsystemens sammanbrott, synes religionen vara tillbaka och då främst som ett maktspråk och en begreppsvärld för en rå, främlingsfientlig och auktoritär, nationalism.
Det är temat för Gabriel Byströms nya reportagebok om religion och politik i Ryssland, Polen och Ungern. Författaren gav för några år sedan ut en uppmärksammad och prisad skildring av utvecklingen bort från demokrati och mänskliga rättigheter i Ungern, Tystnadens triumf. Här koncentrerar han sig på det religiösa inslaget i den negativa utvecklingen och utvidgar framställningen till Ryssland och Polen.
Boken har sitt stora värde som ytterligare ett bidrag till bevakningen och skildringen av den pågående och fortsatt stärkta extremhögervägen och urholkningen av demokrati och mänskliga rättigheter i stora delar av Europa.
Tesen om reaktionär religion som substitut för kollapsad och komprometterad socialism är bestickande och lätt att instämma i. Det är sorgligt och skrämmande, men inte ologiskt, att demokratin är sårbar i samhällen med kort och avbruten, om ens någon, historia med demokratisk utveckling, offentlig idédebatt och levande frivilligorganisationer. Där finns då mest kyrkor med tydliga orubbliga värden och historisk nationell förankring att ge den nya nationalismen högre syften.
Men för att hålla som bok krävs mer än ett reportage med ofta intressanta intervjuer och samtal. Läsaren har rätt att förvänta sig bakgrund, sammanhang och teologisk analys, inte bara som här fragmentariska skisser av de olika kyrkotraditionerna och deras betydelse.
Vi behöver djupare kunskap om den ortodoxa teologin och dess självklara identifikation mellan kyrka, nation och statsmakt. Den ryska nationen har på ett sätt alltid varit ett mer religiöst än politiskt projekt. Det passar väl in med Putins ryska renässans men får komplikationer i hans ambitioner för det vidare post-sovjetiska området med deras olika religiösa traditioner. Och hur ska i längden ortodoxins motstånd mot västerlandets liberalism förenas med de kosmopolitiska konsumtionsidealen som så präglar de nya eliterna i Moskva?
Också i Polen är kyrkan en större del av nationen än staten, högst konkret i de historiska perioder då Polen varit utplånat som självständig stat. Men i den romersk-katolska traditionen är kyrkan en självständig aktör och makthavare. I detta blev den polska kyrkan en till slut oövervinnelig mobiliserande kraft mot kommunistregimen. Som lierad med den nya makten förlorar kyrkan i intresse och inflytande.
Ungern är religiöst splittrat och sekulariserat likt det mesta av Central- och Västeuropa. När ledaren Viktor Orbán nu åberopar kristna värden i kampen mot flyktinginvandring och ett muslimskt hot, är det knappast tecken på någon kristen renässans utan samma unkna tankegods som annan europeisk främlingsfientlighet.
Det gör ju inte saken bättre. Här måste kyrkorna i stället höra upp med att underordna sig makten och hitta tillbaka till evangeliets grundbudskap. Några sådana kyrkliga oppositionsröster får också förtjänstfullt plats i Gabriel Byströms framställning.
LÄGG TILL NY KOMMENTAR