Kyrkofadern Augustinus såg Gud som den enda sanna kärleken och som den mänskliga kärlekens ursprung. De medeltida mystikerna sökte förening med Gud och en utplåning av självet, medan skolastikern Thomas av Aquino förde fram en mer rationell vision om vänskap mellan Gud och det egna jaget.

Martin Luther skilde den mänskliga kärleken från den gudomliga. Den förra sågs som full av brist, och den enda möjligheten att bli del av Guds kärlek fanns i Kristi nåd.  Den danske filosofen Søren Kierkegaard och den svenske teologen Anders Nygren skilde i sin tur olika former av mänsklig kärlek från varandra, Kierkegaard den personliga förkärleken från den kristna självförnekande kärleken med inriktning på evigheten och Ny-gren den begärande självkärleken eros från den självutgivande kristna kärleken agape.
Hos moderna teologer som Karl Barth och Eberhard Jüngel spårar Jeanrond ett försök att sammanföra dessa mångtydiga aspekter av mänsklig kärlek, där såväl människans potential att älska som kärlekens erotiska dimension bejakas.

Genom dessa exkurser vill Jeanrond tydliggöra olika teologiska perspektiv på kärleken som praxis. Mot denna horisont diskuterar han sedan hur vi ska förstå institutioner som familj och äktenskap och frågor om vänskap, sexualitet, globalisering, eskatologi och frälsning.

Jeanrond gör många allmänna iakttagelser om kärlek. ”Kärleken söker sig till den andre”. ”Kärleken har potential att förvandla våra liv”. ”Kärleken är ingen princip, det är en praxis”.
Diskussionen andas en allmän humanism och Jeanrond etablerar ett slags medlande mellanposition som inte stöter sig med någon. Det är svårt att inte hålla med honom.
Däremot gör anmärkningarnas allmänna karaktär det ofta svårt för mig att se det angelägna i frågeställningen. Hur ska denna relation till Gud som den ”radikalt andre” angå mig som läsare? Vem är det som ska väckas att inse behovet av en kärlekens teologi? Kyrkans aktiva eller de som känner sig främmande för de konservativa röster som ofta vill göra sig till språkrör för Guds kärlek men trots det kunde vara öppna för andra perspektiv?

Förvånansvärt nog blir Jeanronds diskussion mest levande för mig i avsnittet om kyskhet. I stället för att se kyskheten som ett förnekande av oss som kroppsliga varelser föreslår han att vi mot kärlekens horisont kan förstå den som en reflekterande hållning till vår kroppslighet. Insikten att jag inte äger min kropp, utan är en kroppslig varelse som endast blir till i relation till andra, ställer mig inför frågan i vilka kroppsbyggande kärleksprojekt jag vill engagera mig, i relation till Gud, partners och medmänniskor.

Jeanrond riktar kritik mot tidigare synsätt, men ofta stannar han vid att utsätta dem för ett slags nutidstest. Det vill säga han undersöker hur väl de svarar mot de utmaningar som han anser utmärka vårt postmoderna samhälle. En kärlekens teologi måste till exempel beakta hur komplex kärleken är som fenomen, den pluralism som råder i samhället, och på vilka vis vår tillvaro som handlande och ansvarsfulla, kroppsliga och könade subjekt är en förutsättning för att kunna älska.

Jag håller med om att en kärlekens teologi eller filosofi måste göra rättvisa åt hur kärleken innefattar en förståelse av mig själv som någon som kan älska och bli älskad och hur vår längtan till varandra, och varför inte till Gud, förkroppsligas i kärlek.
Däremot framstår det hos Jeanrond lätt som om den huvudsakliga utmaning vi står inför om vi vill utveckla en kärlekens teologi är att intellektuellt relatera en praxis, en kärlekens teologi framvuxen ur en religiös tradition, till en annan, det postmoderna samhället. Men är det begripligt att tänka att den kroppsfientlighet som till exempel uttrycks i Augustinus avvisande av det erotiska endast utgör ett problem i kontrast till vårt postmoderna tänkande?

Är det inte snarare så att den, nu som då, förkroppsligar ett självförakt som i sig uttrycker en svårighet att älska sig själv och andra? Denna svårighet är snarast moralisk eller existentiell till sin karaktär och är förbunden med hur Augustinus uppfattar sin relation till Gud och andra människor. Vi måste vara beredda på att även våra sätt att tänka på kärlek kan uttrycka likadana svårigheter. En betydande insikt i kärlek är nämligen att erkänna att mycket av det vi gör i kärlekens namn inte är kärlek. Denna insikt fick Kierkegaard att fråga efter det kristna i kristendomen. Jag skulle gärna ha sett en kärlekens teologi som utgick från denna svårighet att älska.

Camilla Kronqvist
forskare i filosofi vid Åbo akademi