Kritik utan kunskap missar målet

BOK
Och i Wienerwald står träden kvar
Elisabeth Åsbrink
Natur och Kultur

 BOK
Att bo granne med ondskan
Klas Åmark
Bonniers

Klas Åmark är forskare i historia och skriver nyanserat, benar upp problemen, visar på alternativen och markerar osäkerheten. Boken är lättläst, tydligt disponerad och försedd med tydliga källhänvisningar. Journalisten Elisabeth Åsbrink drivs av ett personligt engagemang. Hennes bok bygger på brev från Wien till pojken Otto, som tvingats lämna sina föräldrar i Wien för att räddas från nazisterna. Han kom till Sverige och blev senare kamrat med Ingvar Kamprad.

Elisabeth Åsbrink har gjort en betydelsefull insats genom att ge ut den skatt av brev som sändes till Otto från Wien. Breven speglar judarnas fasansfulla situation. Hat, hån, trakasserier, ovisshet, motsägelsefulla befallningar, förödmjukande arbetsuppgifter, svält, fattigdom, omänskliga bostäder – allt bidrog till en förtvivlan som bara växte och fick sitt fasansfulla slut med deportationen och gaskamrarna.
Elisabeth Åsbrink binder samman breven till en engagerande berättelse om Wien och Svenska israelsmissionen. Temat är som hos Fröding att ”den gode han är väl ej så god, som själv han tror i sitt övermod”. En tre sidor lång uppräkning av kyrkans övergrepp mot judar visar var ondskan kommer ifrån. Israelsmissionens ledare presenteras som ”Den gode pastor Pernow” – ­ulven i fårakläder. ”Inget nytt under treenighetens sol” lägger hon till. De kristna är onda och det beror på deras tro. Den är upphov även till Hitlers grymheter.
Kristna har gjort judarna mycket ont. Ändå behöver inte medeltida kyrkomöten förklara allt. Elisabeth Åsbrink har en lång boklista i slutet, men där saknas viktig forskning som förklarar de kristnas syn på judarna och Israel. 1800-talet var en tid av stora omvälvningar, krig och nöd. Folk rycktes upp med rötterna och tvingades flytta till nya delar av världen. I sådana tider frodas tron på en dom och undergång som skall bana väg för lyckoriket.

I Amerika var det särskilt vanligt. Adventister, mormoner och Jehovas vittnen trädde fram. Selma Lagerlöf berättar om Helgum som fick med sig troende från Nås i Dalarna till det väntade mötet med Frälsaren i Jerusalem. Tron på Kristus snara återkomst var allmän. De kristna räknade ut när det skulle ske och höll sig beredda. Till den yttersta tidens händelser hörde judarnas återförening och omvändelse.
Utan den bakgrunden blir Israelsmissionens arbete obegripligt. Den hade till uppgift att förbereda Guds verk. Inflyttningen till Det heliga landet tolkades som ett tecken. Birger Pernow ansåg att Bibeln bekräftade judarnas räddning och trodde att det som hände var förebud om slutet. Åsbrink tolkar hans ord ”Nu är Gud vid verket” som ett tecken på en uppskattning av nazisternas ogärningar.

Många kristna var antisemiter vid denna tid. Klas Åmark grupperar och beskriver dem. De kunde betrakta judarna som fördömda och förtjänta av lidandet. Så var det också i Svenska israelsmissionen till en början men forskning visar att synen förändrades. Pernows syn på judarnas omvändelse behöver inte tyda på antisemitism. Kristna hjälper även i vår tid judar till Israel för att förbereda Kristus återkomst.
Birger Pernows tro kan te sig obegriplig, liksom hans ord om det ”judiska väsendet”. Han kunde ha gjort mycket annorlunda, men vad han gjorde kan bäst förklaras genom tron på tidens slut. Medeltidens judehat bevisar inte att alla Israelsmissionens präster är onda och att judar måste döpas för att få deras hjälp. De kan ha hjälpt andra också.
Den sista prästen var Johannes Ivarsson, som år 1941 tvingades lämna Wien för att han hjälpte nödställda judar. Av boken tycks framgå att han – kanske med nöje – tog del av de filmer som nazisterna spelade in för att förlöjliga judar. Men inget säger att han sett dem. Som fängelsepräst på Härlanda visade han sedan sin medkänsla med alla utsatta – oavsett tro. För sina insatser har han hedrats med en gata i Göteborg.

Katastrofen för judarna berodde på att de utsetts till syndabockar. Vad tjänar det till att utse nya syndabockar så att bannstrålen i stället riktas mot prästerna i Svenska israelsmissionen? Allt kan inte försvaras, men ibland är det värt att besinna fortsättningen i Frödings dikt om att ”intet döma och banna”, åtminstone inte utan bakgrund och nyanser. Om alla kallas antisemiter går udden i anklagelsen förlorad.
Klas Åmarks bok är välskriven facklitteratur och ger viktig kunskap om kyrkan och förintelsen. Elisabeth Åsbrinks bok med dess brev är ett ovärderligt komplement. Boken belönades med Augustpriset 2011. Priset var säkert välförtjänst men nomineringen obegriplig. Boken är främst fiktion, den speglar ”ett hörn av verkligheten (Förintelsen), sett genom ett temperament”.