Kyrkan behöver en bildteologi

En flicka ser Jungfru Maria på himlen ovanför den syrisk-ortodoxa kyrkan i Tensta. Hundratals människor samlas i kyrkan för att ta del av uppenbarelsen. Många fotograferar också fenomenet och lägger ut bilder och filmer på internet som sprids och delas tusentals gånger via sociala medier.

Bilden av Maria på himlen var en formation i ett moln och för en del var det en uppenbarelse av Gud. För andra var det bara ett moln. Händelsen som skedde för två år sedan uppmärksammades över hela världen. I somras premiärvisades en konstfilm om miraklet.

I den nya boken Bildens kraft. Religion och samtida utmaningar av redaktör Marie Fahlén (Studentlitteratur) diskuteras just hur olika människor uppfattar bilder och att det blir extra tydligt när det gäller framställningar som har med tro att göra. För kristna i Tensta var inte molnet bara ett moln utan en hälsning från Gud.

På senare år har konstnärer på olika sätt närmat sig religionens bilder och ofta har det varit för att problematisera dem. Utställningen Ecce homo med fotografiska verk av konstnären Elisabeth Ohlson Wallin väckte stor uppståndelse när de visades i Uppsala domkyrka i slutet av 1990-talet. Det gjorde också de så kallade Muhammedkarikatyrerna, tolv teckningar som skulle före­ställa profeten Muhammed och publicerades i danska Jyllandsposten år 2005. Och som senare följdes av konstnären Lars Vilks rondellhundar.

Men i stället för att starta en debatt, som exempelvis i fallet Ecce homo om homosexuellas plats i kyrkan, har verken främst uppfattats som provocerande och till om med hädiska. Enligt Marie Fahlén beror det på att olika förståelser och värderingar krockar. Konstnärerna har inte sällan velat ge uttryck för en yttrandefrihet medan betraktarna har sett på verken med en ”religiös blick”.

Begreppet den heliga blicken lanserades för tio år sedan av David Morgan, amerikansk professor i religiösa studier vid Duke University i Durham. I hans bok The Sacred Gaze formuleras hur betraktarens blick, laddad med kunskap och förväntningar, ger bilderna deras religiösa innebörd. ”En traditionellt utformad bild av Jungfru Maria, Jesu moder, skulle kunna tolkas som en ung kvinna med slöja över huvudet.”, skriver Marie Fahlén och fortsätter: ”Det är endast kunskapen om kristen bildtradition och de ikonografiska koderna som möjliggör en tolkning av bilden som Maria.”

Den franske filosofen Georges Didi-Huberman har på senare tid uppmärksammats för sina banbrytande tolkningar av äldre konstverk. Han strävar efter att komma så nära konstnärerna som möjligt. I boken Fra Angelico, Dissemblance and Figuration (The University of Chicago Press, 1995) tittar han närmare på den italienske dominikanermunken Fra Angelico (1387–1455). Han målade bland annat fresker i San Marco-klostret i Florens, ofta figurativa, det vill säga föreställande tydliga objekt. Men inte bara.

För Georges Didi-Huberman är kontexten av stor betydelse. Därför handlar boken mycket om konstnärens samtid och i synnerhet hans teologiska samtid.

När Georges Didi-Huberman började studera Fra Angelicos fresker upptäckte han något mycket märkligt. I verket Noli me tangere, som betyder ”rör mig inte”, berättas historien om när Jesus visar sig vid graven där Maria Magdalena vakar. Verket rymmer ett traditionellt symbol­språk, en betraktare kan förstå att den stående mannen är Jesus på grund av glorian kring hans huvud. Men i verket finns något mer – röda, till synes, planlöst ditsatta fläckar spridda i gräset mellan Jesus och Maria.

Georges Didi-Huberman fasc­inerades av fläckarna och det är kring dem som han bygger hela sin bildteologi. Enligt honom är fläckarna där av en anledning och de visar på något genom att inte vara likt något alls. Det är här begreppet i titeln, dissemblance, ungefär att inte efterlikna, kommer in.

De röda fläckarna är målade som Kristi stigmata placerade i gräset. Enligt Georges Didi-Huberman finns de där för att påminna om det gudomligas mysterium – Fra Angelico målade alltså sin teologi. Freskerna skapades inte för att förmedla en biblisk historia – munkarna var så klart redan väl förtrogna med dem – utan för att dra betraktaren mot det gudomliga, mot det som inte syns, mot det som inte kan beskrivas.

Bland teologer har liknande tankar förts fram – att konst, och i synnerhet ikoner, kan ha en omvälvande kraft. Ola Sigurdson, professor i tros- och livsåskådningsvetenskap vid Göteborgs universitet, skriver i boken Himmelska kroppar. Inkarnation, blick, kroppslighet (Glänta, 2006) om det här. Han lyfter fram den franske katolske teologen Jean-Luc Marions tankegångar om ikonen som fenomen snarare än bild. Ola Sigurdson skriver att ”det fenomenologiskt avgörande hos ikonen är inte vad den är, utan vad den gör”.

– Ikonen är en bra ingång ur ett teologiskt perspektiv till konsten. Vilket verk som helst kan egentligen vara ikoniskt och fungera som en ikon, säger Ola Sigurdson.

– I Svenska kyrkan i dag har det blivit allt mer vanligt med ikoner, användandet av bilder är nödvändigt för kyrkan att tänka igenom teologiskt. 

Svenska kyrkan behöver också påminnas om sin långa bildtradition som kristna till viss del förlorat kontakten med, säger Ola Sigurdson. Redan i den tidiga kristna kyrkan hade den bildliga framställningen en viktig roll, Kristus uttrycktes i symboliska bilder som exempelvis fisken. Genom tecknet kunde man alltså komma undan bildförbudet som finns i de tio budorden.

Teologer tvistade länge om huruvida det gick att framställa Kristus figurativt. Om det gick, och var tillåtet, att fånga hans gudomlighet i en bild. Ända fram till mitten av 800-talet pågick striden, ikonoklasmen, mellan bildvänner och bildstormare, med bilden som segrare.

Med reformationen hamnade bilden i den lutherska kyrkan på undantag, vilket har skapat en begränsning i hur Gud och den kristna tron kommer till uttryck.

– I den senare lutherska teologin är bilden bara något rent didaktiskt, den är ett pedagogiskt verktyg i stället för att ha en teologisk betydelse. Och så småningom får även riten och liturgin en sekundär betydelse, säger Ola Sigurdson.

– Men hur vi uttrycker Gud och vad det innebär att vara män­niska är inte något som vi bara gör genom ord. Det gör vi också i känslor och i sättet att leva, att röra oss.

Enligt Ola Sigurdson är konst teologi gestaltad i bild, och det är med hjälp av kroppen, våra sinnen som vi kan uppfatta och ta den till till oss.

– Jag är inte emot ordet men det bör finnas en bättre balans i kyrkan. Svenska kyrkan behöver skaffa sig en bildteologisk kompetens, just därför att det finns ett historiskt bildrikt arv. Men också därför att vi lever i en tid när bilden får allt större betydelse. Att en kyrka inte har en bildteologi är ett fattigdomsbevis.