Lagom bråkigt när Sverige blev lutherskt

Sveriges kyrkor genomled inga stora bildstormar. Biskopar och domkapitel fick vara kvar, skrudar bibehölls och till och med latinsk gudstjänst vid vissa tillfällen. Redan på 1500-talet var vi landet lagom.

Men från vilket perspektiv ter sig det hela på det sättet?  Med det historiska facit i hand är det betydligt lättare att betona kontinuiteten med medeltidskyrkan än vad det var för dem som inte visste hur det hela skulle sluta, det vill säga1500-talets svenska samtid. Då var det förmodligen mest brytningen med fädernas och föräldrarnas seder och hävd som stack i ögonen.

Att kloster stängdes, monstranser och andra heliga kärl drogs in till kronan, att fogden hämtade den största kyrkklockan man hade i sockenkyrkan, att det inte längre var viktigt att avstå från kött på fredagar, att vigvatten blev något misstänkt och att mässan plötsligt skulle läsas på svenska. Som man, Gudi klagat, hade börjat göra i Stockholm.

Samtidens reaktioner inför det som senare skulle kallas reformationen i Sverige är en viktig utgångspunkt för Martin Berntsons studie, med brännpunkterna i sex uppror mot Gustav Vasa mellan åren 1525 och 1543. Trots att uppror under senmedeltiden inte sågs som lika dramatiskt som i senare epoker utan kunde vara en del i ett slags förhandlingsspel mellan furste och folk, så var kungen ordentligt oroad av dessa ”buller”. Och bland klagomål från världsliga frälsemän, präster (i förekommande fall biskopar) och allmoge fanns också de religiösa nymodigheterna.

Under skilda tider har forskare lagt betoningen olika när det gäller orsakerna till upproren. Ibland har de kyrkliga och religiösa frågorna varit viktigast (som hos Gustav Vasa själv och i hans propaganda), ibland har det varit kronans skatter och den ekonomiska utsugningen som helt dominerat som förklaringsgrund. Religionsfrågorna har mera varit ideologiska ornament.
Men källorna till vårt vetande om tidevarvets händelser är ofta sköra och svårtolkade. Stundom är historikern hänvisad till krönikor tillkomna årtionden
efteråt. Så försiktighet anbefalles i förhållande till materialet. Och försiktighet utövas också av Berntson, som grundligt och noggrant hänvisar till forskningsläget och olika tolkningar. Lite väl noggrant ibland, om man vill nå en läsekrets som är oanfrätt av akademiskt författarskap. Mycket av den redovisning av forskning som görs i brödtexten kunde gärna stått i fotnot i stället. Nu tyngs framställningen på många ställen av en omständlig och något tungfotad prosa. Färgrika och blodfulla tider blir dammiga och anemiska.

Det kan vara förståeligt (men är dock inte en naturlag!) i en akademisk avhandling. Men i en bok som även är riktad till oss i den historieintresserade allmänheten är det lite synd på så rara ärtor. Den som inte ger sig får nämligen många nya insikter i en omvälvande tid. Och nya kunskaper. Här och där sådana som ger ett leende på läpparna en bra stund:
”En (med vigvatten) bestänkt åker gav enligt Laurentius (Petri) inte mer frukt än någon annan, såvida den inte hade bestänkts så ihärdigt att vigvattnet kunde tjäna som en god regn-skur.”
Martin Berntson är dessutom föredömligt nyanserad i bilden av huvudpersonerna, inte minst av Gustav Vasa själv. Det känns skönt att någon säger att hans pragmatism inte behöver utesluta en personlig evangelisk tro. Och att kungens politik i samspel med upprorens förlopp faktiskt kan ha inneburit att reformationen i Sverige fick en lugnare, mera eftersinnande gång än annorstädes. Berntson sammanfattar det hela själv på ett bra sätt: ”Reformationen genomdrevs i Sverige, men inte utan motstånd och understundom på folkets egna villkor.” Så kan det gå till i landet lagom.

Christer Hugo