I den förra boken försökte Berg (bland annat) reda ut hur det egentligen gick till i förhistoriens gryning när någon människoapa till sist fick så många mänskliga egenskaper att hon måste räknas som människa. Han reste runt och besökte fyndplatser och intervjuade forskare.
Det mesta hade man nog hört tidigare från andra håll, men Berg har förmågan att skapa en meningsfull berättelse av frågorna och de olika försöken att besvara dem. Han skriver roligt och engagerande. Snart sitter man där själv och analyserar hypoteserna om vårt ursprung.

Berg har lärt känna några olika samlar- och jägargrupper i Kalahari i södra Afrika. Han tänker sig att dessa folkspillror lever det liv som är mest ursprungligt. För länge sedan lämnade Berg en anställning vid flygvapnet, där han tyckte att hans frihet inskränktes av alla regler och befäl. Han jämför nog sitt liv som kringresande författare och journalist lite med det afrikanska ökenlivet.
Skymningssång i Kalahari kretsar kring skillnaderna mellan nutidens människor, som äter så mycket spannmåls- och mejeriprodukter, och de förhistoriska människorna, som levde uteslutande av sådant de hittade i naturen.

Lasse Berg håller även denna gång till en hel del i Kalahariöknen, men han gör också nedslag i andra världsdelar. Bland annat besöker han det sjutusenåriga, jordbrukshistoriskt intressanta, Kukträsket i Papua Nya Guinea.

Egentligen är de livsmedel som kommer från jordbruksprodukter sämre ur näringssynpunkt än det som samlare och jägare lever av. Den nya tillvaron som bofast och jordbrukare innebar att människan fick ett hårdare liv, att hennes kropp slets ner mer och att hennes kroppslängd minskade. Dessutom drabbades människorna mer av sjukdomar när de dels började leva tätare samman i städer, dels ha en massa djur tätt inpå sig.
Det var uppenbarligen först på 1900-talet som man fick bukt med dessa nackdelar med det nya livet. Trots detta ökade ändå människopopulationerna när jordbruket och domesticerandet av djur kom i gång i större skala. Kanske var detta nödvändigt. Det tycks nämligen vara så att viltet snart tar slut på en plats om alla människor ska leva som jägare. Så länge det bara fanns några tusen individer i världen var det inga problem med denna livsstil.
Egentligen är ju sädesslagen bara förädlade former av asiatiska stäppgrässorter. När några kringströvande människor lyckades kläcka idén att börja äta gräsfrön anade de nog inte vilken revolution de drog igång. Det var inte våra dagars hårt förädlade majskolvar eller dignande veteax det handlade om. De måste ha varit väldigt väldigt hungriga och desperata. Förmodligen hade de hamnat på någon stäpp där det verkligen inte fanns någonting annat. Enligt en teori var det kring kultplatser som detta frösamlande började. Jordbrukets och religionernas framväxt skedde troligen parallellt.

En mängd förhistoriska miljökatastrofer följde i de första jordbrukskulturernas spår. Var det inte erosionen så var det bevattningssystem som ökade salthalten i jorden.
Kanske kommer vi att gå under i jakten på de snabba kolhydraterna, de vita pulvren socker och mjöl. Det finns ingen återvändo, vi kan inte återvända till den idylliska samlar- och jägartillvaro (styrd av hjärtlösa Jantelagar) som Berg lovsjunger. Vi människor är så många nu att vi måste utnyttja kvadratmeterna odlingsbar mark mer effektivt, för livsmedelsproduktion, än vad naturen klarar av på egen hand.   
JAN HOFF