Lyriskt inför grävskopans käftar

Men nu är det slut på Annas ”trolskt förfallna oas” mitt inne i den larmande storstaden. Trädgårdens friska lunga förvandlas i ett slag till en gyttjepöl, där vrålande maskiner vräker undan allt det gamla för att ge plats åt ett nytt höghus. Det förstör inte bara Annas utsikt mot trädkronorna, utan också hennes hemkänsla i tillvaron.

Naumann skriver klart och koncist, ibland lyriskt vackert. Korta satser vrider upp spänningen i den sökande inre monolog som ger gestalt åt Annas berättelse. Kronologin är uppbruten så att läsaren får lägga pussel med olika scener ur Annas vardag: Hur hon handgripligen försöker hejda en grävskopa från att krossa körsbärsträden, som enligt ritningarna skulle få stå kvar på hennes gård. Hur hon sliter med sitt jobb som dramatiker med att försöka skriva en teaterpjäs, men störs av byggmaskinernas buller. Och så svävar hennes tankar iväg till barndomsupplevelser. Och till hennes frånskilde man, Jonas.

Det känns som att berättelsernas olika element skaver mot varandra och inte riktigt passar ihop – ständigt uppskjuts stunden då pusselbitarna ska falla på plats. Först i sista fjärdedelen av boken djupnar perspektivet och jag inser plötsligt att Anna inte bara för en rasande kamp mot modernisering och rivningshysteri. Hennes bittra strid mot byggherrar och hyresvärd visar sig bottna i ett svårt sorgearbete. En djup smärta över förlusten av hennes livs stora kärlek ger den en vasst bitande egg.

Och plötsligt står det klart att ämnet för Cilla Naumanns nya roman inte bara är förlorad hemkänsla i rumslig bemärkelse. Det är hemkänslan i tiden och i själva livet som håller på att gå förlorad när hennes viktigaste relation krackelerar och obönhörligen monteras ned. Det låter sorgligt – och är det också.
–Men underligt nog är ”I cirklarna runt” till sist hoppingivande. Sorgen kan bli ett reningsbad som förebådar nytt liv.

Anna Pia Åhslund