Mötesplats för parallellsanningar

Jerusalem– biografin
Simon Sebag Montefiore
Norstedts  

Shalom inshallah – judar, kristna och muslimer sida vid sida
Magnus Nord-qvist, Daniel Braw, Catrin Ormestad
Redaktör: Sune Fahlgren,
Foto: Ziv Koren
Artos

Ändå den steniga jordplätt som alla slåss om, den skärningspunkt världsreligionerna strålar samman i. Jerusalem är en historisk paradox. En paradox i nuet. En paradox i religionernas och idéernas värld.
Staden är laddad med mening, likaså dess omgivningar. Om floden Jordan, som i dag huvudsakligen består av avloppsvatten, har mängder av sånger sjungits. Nästan varje kulle utgör spelplats för någon händelse i historieböckerna eller i någon religions urkund.

Ofta är det säkrare att inte hitta några fynd än att hitta ”fel” fynd när man gör arkeologiska utgrävningar i området, annars riskerar man att gå miste om sin finansiering eller rentav sin anställning. I Bibeln och arkeologerna berättar Hans Furuhagen om hur forskarna 1965 hittat ett antal skelett i en grotta som man bergfast hävdade var lämningar efter Masadas försvarare. Man ordnade till och med en officiell militär hedersbegravning. I den arkeologiska slutrapporten (från 1995) framgick det att det funnits en hel del grisben i grottan. Med andra ord var det nog snarare några av de romerska soldaterna man hade funnit. Många av de arkeologiska undersökningar som görs i Mellanösternområdet har en mer eller mindre uttalad agenda, antingen religiös eller politisk. Det är fastslaget på förhand vad som kan hittas.

Om denna plats som inte bara är en plats har historikern Simon Sebag Montefiore skrivit en tjock bok: Jerusalem – biografin. Ungefär samtidigt kommer en helt annorlunda, svensk, bok ut: Shalom inshallah – Judar, kristna och muslimer sida vid sida, med mycket uttrycksfulla fotografier av Ziv Koren och tankeväckande texter av Magnus Nordqvist, Daniel Braw och Catrin Ormestad.

Man skulle kunna säga att Montefiore försöker fånga in Jerusalem i det förflutna. Shalom inshallah pekar istället ut möjliga vägar in i framtiden, fredliga vägar. Med tanke på hur tilltrasslad situationen är (och alltid har varit) känns lösningar avlägsna och utopiska. Men den konstruktiva och hoppingivande anda som genomsyrar projektet är oemotståndlig. Lite påminner det hela om Joe Saccos undersökande journalistiska seriebok Gaza (2011), som kanske var lite mer pessimistisk men som också försöker se motsättningarna från båda sidor.  

Lite dålig timing för Montefiore att Shalom Inshallah skulle dyka upp samtidigt som hans Jerusalembok på den svenska bokmarknaden; han ställs nämligen ohjälpligt i skugga. Man får intrycket att det inte, i första hand, är begäret efter historiska sanningar eller driften att vilja lösa problem som utgör Montefiores drivkraft. Det känns mer som om han bara sitter och skriver, tämligen okritiska, referat av andra historikers verk som han varvar med långa resuméer av Bibelböcker. Eld och engagemang får man söka på annat håll. Till exempel är redan nämnde Furuhagens Bibeln och arkeologerma (2010) och Lars Westmans Fenicier (2008) två svenska böcker som, på ett helt annat sätt än Montefiore, problematiserar bibliska gestalters historicitet respektive förekomsten av feniciernas påstådda barnoffer.

Det bör dock påpekas att Montefiore inte bara tar sig an Jerusalems historia utan hela världens, fast med Jerusalem som nav. Han sammanfattar rätt mycket: riktigt gammal historia, med babylonier, perser, makedonier och romare. Medeltid och korståg. Det visar sig att nästan alla har haft något med Jerusalem att göra, britter, tyskar, sionister…

Om vi ska ta till en drastisk jämförelse så är Montefiores bok trycksvärta och papper medan Shalom inshallah är blod och kött. Fotografierna, som skildrar vardagen i ett religiöst och politiskt splittrat samhälle, i kombination med texterna, om engagerade representanter för de olika kulturerna, som på olika sätt – mot alla odds – kämpar för fred och samförstånd, kan inte lämna någon helt oberörd.