Ny bok berättar om islams djupa rötter i Sverige

Islams tidiga närvaro är en okänd del av Sveriges historia. Redan under Ingvarståget, ett vikingatåg på 1000-talet, pågick intensiva kontakter mellan muslimer och vikingar. Det visar runskriften på Gripsholmsstenen. Men också arabiska och persiska krönikor från samma tid beskriver vikingar som konverterat till islam. 

Boken Islam i Sverige – de första 1 300 åren visar att islams närvaro inte låter sig begränsas till individer utan också inbegriper artefakter. Simon Sorgenfrei, docent i religionsvetenskap vid Södertörns högskola, gör en bred historisk översikt som inbegriper islams svenska förhistoria, etableringsfasen, strömningar som salafism, islamism och sufism samt nutidshistoria.

Sedan 1500-talet har det funnits en mer eller mindre kontinuerlig närvaro av muslimer i Sverige. Gustav Vasa inledde diplomatiska kontakter med tartariska Kazankhanet, och på 1600-talet gavs den osmanske kamelföraren Schiaba i gåva till Karl XI och tvångsdöptes till Nils, eftersom det var förbjudet att praktisera islam i Sverige vid den tiden. Efterföljaren Karl XII skrev däremot ett fribrev som tillät osmanska långivare i Karlshamn att praktisera islam bakom lyckta dörrar 1715–1718. 

Etableringshistorien startar 1897 då tataren och flyktingen Ebrahim Umerkajeff blev pälshandlare på Östermalm, fick svenskt medborgarskap och köpte sommarstuga i Viggbyholm i Täby.

På 1940-talet var han med och grundade Turk-Islam Föreningen för Religion och Kultur tillsammans med en grupp tatarer som kom till Sverige på 1940-talet och fick husrum i Viggbyholm. Bland dem fanns också imamen Osman Soukkan från Turkiet.

– Medlemmarna i den första församlingen var ganska sekulariserade, berättar Simon Sorgenfrei, och samlades huvudsakligen i samband med de större högtiderna.

1952 fick Sverige religionsfrihet. Muslimska föreningar bytte namn till församlingar. En av de första var Ahmadiyya Muslimska samfundet som missionerade i Europa och USA på 1950-talet och som grundade den första arkitektritade moskén i Göteborg 1976. En församling som varit viktig för etableringen av islam i Sverige.

En annan milstolpe var 1974 då Förenade Islamiska Föreningar i Sverige, FIFS, blev det första riksförbundet som fick statliga bidrag. I dag får sju muslimska riksförbund statliga bidrag. 

I kapitlet om islamism finns en unik intervju med Omar Mustafa, en person som i flera aktuella rapporter knutits till Muslimska brödraskapet.

– Men det är faktiskt första gången Omar Mustafa själv kommer till tals. Egentligen är det förbryllande att ingen pratat med honom tidigare. Han är inte ens svår att få tag i.

Simon Sorgenfrei har också intervjuat salafister av olika falanger, både de som tar avstånd från våld och med grupper som beskyllts för att rekrytera till Islamiska staten.

I dag lever upp till en miljon människor i Sverige som har sitt ursprung i muslimska länder, däribland även kristna och jezidier. 150 000 är medlemmar i moskéer med statligt stöd. Kanske finns det 400 000 som är engagerade i sin religion.

– Men mycket tyder på att majoriteten av kulturella muslimer inte är regelbundet praktiserande, berättar Simon Sorgenfrei.

Muslimernas historia i Sverige har många likheter med frikyrkornas historia. Inte minst i erfarenheten av hur man bygger upp institutioner. En moské är i dag lika mycket en social mötesplats som en plats för bön. Muslimska församlingar konkurrerar om de unga på ”fritidsmarknaden” med aktiviteter som fotboll och dataspel. Däremot är de ekonomiska förutsättningarna annorlunda.

– En moské ser sällan ut som Blå moskén i Istanbul, vanligare är en källarmoské eller en ombyggd tvättstuga, berättar Simon Sorgenfrei. 

För att skriva boken har Simon Sorgenfrei gjort djupdykningar i offentliga och privata arkiv.

– Under denna tid har två informanter dött av hög ålder. Ska vi hinna skriva måste vi prata med människor nu. Jag hoppas också att fler muslimer skriver sin historia själva.