Övertydligt ärende tar död på berättelsen

Om hon ska beskriva en svensk fö­r­ort använder hon en folkhems­kritisk dikt av Gunnar Ekelöf och befolkar den med typiska människor som kan bli till nytta för diskussionen. Hennes ärende är så pockande att hon från nästan varje rad låter ironins taggar sticka upp ur texten. Varje liten detalj måste ordnas in i polemiken.

Om man väntar sig en realistisk berättelse när man öppnar den nya boken Slutspelat blir man alltså besviken. En hårdför islamistisk ledare – en andlig tvillingbror till Usama bin Ladin – landar i Tensta, hamnar på en Beckettföreställning på teatern och möter en intellektuell kvinna som finansierar sitt olönsamma livsuppdrag med att prostituera sig. Islamisten blir omvänd och upptäcker till sist att det paradis han tänkt sig efter döden mest liknar en urtrist grusgrop.

Bara detta att den västerländska dekadens som islamisten hatar blir roten till hans omvändelse är djupt osannolikt, men konstruktionen ger Lena Andersson möjlighet att driva sin argumentation mot religionen. Den liknar inte förvånande Humanisternas, och jag lämnar den därhän eftersom den är så välkänd för att inte säga uttröskad. Den siktar in sig på en förmodern religion som i dag bara överlever på små mentala öar som dock alltför ofta för en skrämmande utrikespolitik.
Den överväldigande majoriteten av religiösa människor är lika oförstående och förfärade inför fundamentalismen och våldet som Lena Andersson. Det kanske inte i första hand är religionen hon bör kritisera utan de krafter av annat slag – sociala och psykologiska – som formar somliga människor till formgjutna metallkomponenter i våldsmaskinen.
Berättelsen skulle vunnit i slagkraft om dess människor och konflikter fått kött och blod, om den inte varit en upplysningstida ”comte” à la Voltaires Candide där landskapet är en allegori och människorna blott är tecken för idéer.

Magnus Ringgren