Religionen måltavla i Pullmans nya

En saga kallar han den för, vilket här innebär en av Pullman patenterad fasförskjutning i berättandet. För han betraktar även förlagan som en saga och genom att bara flytta på kulisserna en smula i förhållande till varandra, precis som i trilogin Den mörka materien för övrigt, så ändrar han perspektivet för hela berättelsen. Den blir nästan på riktigt, fast bara nästan.

The Good Man Jesus and the Scoundrel Christ är ännu ett bidrag till den pågående globala serien Myter, där bland annat Klas Östergrens version av Lokemyten, Orkanpartyt, även ingår. Att Philip Pullman skulle känna sig frestad av den allra främsta av myter, den om Jesus Kristus, är lika konsekvent som logiskt med tanke på hans tidigare religions- och kyrkokritiska hållning.

På ett språkligt enkelt och mycket rakt vis berättar han historien vi alla känner. Den om hur ett barn, Jesus, föds i ett stall i Betlehem. Växer upp, börjar tala till folket, får efterföljare, slutligen förnedras och avrättas på ett kors. Men Pullman för också in ytterligare ett barn i berättelsen, Jesu tvilling, Kristus.
Denne andre är den förstes motsats. Eftertänksam, tillbakadragen, beräknande, analyserande. Han följer sin bror som en skugga, skriver ner dennes liv, möten och berättelser. Och han drar sig inte för att bättra på och ändra där så behövs. För Kristus har högre mål än den spontane och dagdrömmande Jesus: en allomfattande, maktfullkomlig kyrka.

Kristus är en sammansatt person, inte bara med starka ambitioner utan också med stora visioner. Och han älskar och beundrar verkligen sin bror. Fast i motsats till den otaktiske Jesus, ser han den utstakade vägen mot en hållbar framtid, och där får han stöd av en mystisk främling.
Vem denne stranger egentligen är framgår aldrig. En ängel, tror Kristus länge. Eller möjligen Satan själv? Bilden är inte entydig, men främlingen är den som föser den mer eller mindre villige Kristus framför sig och får honom att spela med i den slutliga föreställningen efter Jesu död: uppståndelsen. För vem är bättre skickad än en tvilling, att som den pånyttfödde Jesus inpränta betydelsen av den uppståndne gudssonen?

Så utmärker sig bröderna framför andra profeter och frälsargestalter som vandrar runt det dammiga och av romarna ockuperade Palestina. Genom att återvända från döden understryker han inte bara tilltron till en högre makt utan också minnet av den märkliga man som faktiskt genomförde undret: Jesus Kristus, Guds son.

Att Philip Pullman inte tillhör kyrkans fans, och då specifikt den katolska, är ingen hemlighet. Han är synnerligen kritisk och vill snarast se den katolska kyrkans undergång och förintelse. Och mot bakgrund av hur den, enligt hans egen berättelse blev till, är det lätt att förstå varför.
Men att Kristus slits mellan djup gudstro och en längtan efter jordisk makt – det är han som förråder sin bror och får 30 silverpenningar för besväret – medan Jesus tvivlar i Getsemane, är också en bild av kristendomens dualism. Slitningen mellan en totalitär allmakt och en enkel personlig tro på en uppstånden gud. Det blir också en nog så spännande bild av kristendomen i vår globaliserade tillvaro.

Göran Tonström