Robotarna knackar på dörren

Tekniken har förändrat våra liv. Men inte så mycket som man trodde på 80-talet. Vid en konferens nyligen diskuterades artificiell intelligens ur etiskt perspektiv.

Jag säger ”artificiell intelligens” och du tänker på … Terminator? Populärkulturens framtidsvisioner är fulla av scener där maskinerna tagit över jorden. Robotar i skräckinjagande former har satt människan på undantag och driver världen i postcivilisatorisk riktning. Associationsbanan är väletablerad – teknologi på frammarsch är lika med medmänsklighet på reträtt.

Denna dystopiska grundsyn hindrar oss dock inte från att omedelbart omfamna nya datoriserade prylar, med de smarta mobilerna som det kanske tydligaste exemplet.

Kort sagt: Vi både hoppas och skräms.

De senaste åren har rubrikerna om framstegen inom området artificiell intelligens duggat tätt, och riskkapitalister öser pengar över företag i branschen. Det är lätt att tro att kurvan ständigt varit snabbt stigande.

Men forskning och utveckling har i själva verket inte kommit alls så långt som vi en gång trodde. Det menar Hans Liljeström, biofysiker och professor vid avdelningen för energi och teknologi vid Uppsala universitet. Han var en av deltagarna vid konferensen ”Human-Robot Interaction – Heaven or Hell” som hölls vid Teologiska högskolan i Stockholm nyligen.

– För trettio år sedan var man övertygad om att vi snart skulle kunna framställa en hjärna smart som en groda. I dag har man fortfarande inte skapat något som är smartare än en mask.

Hans Liljeström har följt och deltagit i forskningen ända sedan 80-talets första banbrytande upptäckt av sambandet av hjärnvågor och medvetande.

– Det är otroligt svårt att förstå den mänskliga hjärnan, den är det mest komplexa systemet i hela universum. Drömmen om medvetna datorer ligger långt fram i tiden. Fortfarande är många av de stora frågorna olösta, inte minst den mest grundläggande av alla: Vad är medvetande? Forskningen har inte något riktigt bra svar på det.

Redan i dag använder vi dock maskiner som ”tar över” i även till synes kritiska sammanhang, till exempel förarlösa fordon. Detta utan att ha någon så kallad fri vilja. De etiska problemställningarna knackar därmed på dörren. Vem är ansvarig när olyckan är framme, ägaren eller producenten? Och i förlängningen – kan artificiell intelligens ha rättigheter?

– Inom mitt område talar man mycket om detta, säger Amy Loutfi.

Hon är professor i informationsteknologi vid Örebro universitet, där man forskar kring robotar och interaktion: Vilket beteende krävs av en robot för att den ska fungera tillsammans med människor? De studerar allt från dammsugare till mobila robotar som hjälper äldre att minnas.

– Det finns de som ser robotar som enbart maskiner. Men för allt fler blir det uppenbart att robotar har en etisk dimension, att de är artificiella moraliska agenter.

Amy Loutfi beskriver hur vi just nu är inne i den fjärde industriella revolutionen. Robotarna tar steget ut från industrin och in i våra hem och andra vardagsmiljöer. Hennes grupp har bland annat testat en form av sociala robotar vars uppgift är att röra sig på flygplatser och där leta upp folk som ser vilsna ut och fråga vilken hjälp de behöver.

Försöket visar, tillsammans med många andra, hur starkt behov vi har av att förmänskliga maskinerna. Testet där äldre personer fick leva med en social hjälp-
robot i 6-12 månader var entydigt: Alla gav roboten ett namn.

Men försöken visar också hur kulturellt betingat detta behov är. Skillnaden i synen på robotar och artificiell intelligens är stor mellan exempelvis Sverige och Japan.

– Svenskar gillar att maskiner ser ut som maskiner. Japaner har inget emot antropomorfa robotar. I Italien bejakar man gärna att maskiner hjälper till i vardagen. Samma sak gör svenskar skräckslagna.

Synen på maskinerna avslöjar både människosyn och samhällsideal, konstaterar Loutfi. I Sverige är självständighet en avgörande kvalitet, i Sydeuropa är man redan inskolad i ett nära beroende till familj och släkt.

– Här är bilden av artificiell intelligens fortfarande färgad av berättelsen om Frankenstein. I Asien är roboten i stället offret. Roboten är den som lider. Det är en helt annan föreställningsvärld, som också påverkar hur man ser på robotarnas intåg i vardagen.

I filmernas värld kan även de ”goda” robotarna vara allt från människoliknande humanoider till trehövdade utomjordingar. Experimenten vid Örebro universitet visar hur ytterst små marginalerna är i verkligheten när det gäller vår acceptans. Av en social, rörlig robot kräver vi att den kan placera sig i ett rum enligt de grundregler vi själva tillämpar. En robot som ställer sig ”fel” i fikarummet klassar vi som både oanvändbar och opålitlig.

Henrik Åman är lektor på tekniska högskolan i Stockholm, KTH. Hans akademiska bana inleddes inom den systematiska teologin. Med den i bagaget kändes första tiden på KTH främmande.

– Det fanns egentligen ingen diskussion om vilka filosofiska positioner man baserade sin teknikforskning på. Det gjorde mig frustrerad, den teoretiska grundsynen formar både de frågor vi ställer och hur vi tolkar våra forskningsresultat.

Synen om relationen mellan människa och maskin har förändrats rejält sedan 80-talet, berättar han. Från en mekanistisk syn där individen anses kunna stänga av allt som händer runt omkring, via upptäckten att omgivningen djupt påverkar vår teknikanvändning, till dagens fokus på upplevelsedesign.

– Det här är tre helt olika paradigm, ändå delar de människosyn. Människan ses som en individuell enhet, avskild från världen och från andra. Människan ses också som stabil, vi ändrar oss inte. Datorerna som står för förändring, vi själva är passiva.

Henrik Åman efterlyser en fördjupad människosyn inom dagens teknikutveckling. De etiska diskussioner han möter inom teknik rör ofta fel saker, säger han. Ta bara Facebook, ett numera globalt teknikverktyg, om än långt från forskningen kring artificiell intelligens och andra teknologiska spjutspetsmiljöer.

– Man fokuserar på individens moral. När någon inte sköter sig diskuterar vi sällan strukturerna bakom – varför beter vi oss så här på Facebook men ingen annanstans? Vi skuldbelägger inte teknologin utan individen.

Frågan om ansvar lär accentueras. Redan 2009 kom ett svenskt betongvaruföretag undan med en bot på 25 000 kronor, då en anställd varit nära att mista livet efter att ha blivit angripen av en robot programmerad att lyfta tunga stenar. Fallet skapade debatt, och visade hur tekniken tenderar att ses som moralisk aktör.

För Hans Liljeström, biofysikern vid Uppsala universitet, är det principiella svaret givet – oavsett om det rör sig om självstyrande maskiner eller avancerad artificiell intelligens.

– Människan är inte en förutbestämd varelse. Men de system vi skapar är förutbestämda, de har inga egna avsikter.

Han jämför med avancerade krigsrobotar, programmerade att döda. Sättet vi tränar dem på kan ha effekter som är skadliga för oss själva.

– På samma sätt som vi är ansvariga för hur vi fostrar våra barn är vi ansvariga för hur vi fostrar robotarna. Vi kan inte lämna det till robotarna när vi väl en gång konstruerat dem. Ansvaret för maskinerna kommer alltid ligga hos människan.

Kristina Lindh

Taggar:

Forskning

LÄGG TILL NY KOMMENTAR

Grundläggande

  • Allowed HTML tags: <em> <strong> <ul type> <ol start type> <li> <p> <br> <a href hreflang>
  • Lines and paragraphs break automatically.
  • Missing filter. All text is removed

kommentarer

  • Lines and paragraphs break automatically.
  • Allowed HTML tags: <br> <p> <strong> <em> <a href> <ul> <li> <ol> <blockquote> <img src alt data-entity-type data-entity-uuid>
  • Web page addresses and email addresses turn into links automatically.

Filtered HTML

  • Web page addresses and email addresses turn into links automatically.
  • Allowed HTML tags: <a href hreflang> <em> <strong> <cite> <blockquote cite> <code> <ul type> <ol start type> <li> <dl> <dt> <dd>
  • Lines and paragraphs break automatically.