Så borde västvärlden möta islamismen

Boken som brändes var givetvis Satansverserna av Salman Rush-die, och den djupa konflikt som följde pågår än, underblåst av 9/11, Jyllandspostens publicering av Muhammedkarikatyrer, Sherry Jones roman Medinas Juvel, minaretförbud och slöjdebatter.

Huntington hävdar i Civilisationernas kamp: mot en ny världsordning (1993) att framtidens konflikter kommer att gå mellan civilisationer, och inte, som tidigare inom den västerländska civilisationen. Huntington identifierar ett antal civilisationer – den afrikanska, konfucianska, ortodoxa med flera – men menar att huvudstriden kommer att stå mellan det kristna väst och det muslimska öst. Kenan Malik, brittisk statsvetare och journalist med indiska rötter, betraktar Rushdieaffären som ett tydligt exempel på just den konflikten. Fundamentalt olika förhållningssätt till demokrati och yttrandefrihet, relationen mellan individen och gruppen, medborgaren och staten, innebörden i rättigheter och skyldigheter, förhållandet mellan Gud och människa uppdagades i samband med Rushdieaffären.

Rushdieaffären väckte en oroande fråga som ännu stöts och blöts i böcker, ledarspalter, debatter och fikarum: ”Är islamiska värden förenliga med den moderna, västerländska, liberala demokratins?” Jag föreställer mig att några läsare hummar instämmande när de läser föregående mening, medan andra fnyser ogillande. Jag skulle gärna fnyst ogillande och avfärdat påståendet om det rättfärdiga, kristna väst och det problematiska muslimska öst som fördomar om jag inte också varit plågsamt medveten om det förakt för demokrati och vetenskap som frodas inom delar av islam, kvinnoförtryck och förföljelse av homosexuella, terrordåd och självmordsbombare.

Den upplyste läsaren anmärker att långt ifrån alla muslimer omfattar den sortens värderingar som leder till våld och förtryck, och det är naturligtvis sant. Andra kanske till och med dristar sig till att ifrågasätta om det verkligen är islam som är problemet – handlar det inte om andra saker? Fattigdom, ojämlikhet eller olja?
Kenan Maliks bok Från fatwa till Jihad är ett försök att förstå vad som hänt de senaste tjugo åren, och varför. Hur kommer det sig att smarta vänsterkillar, som Maliks ungdomsvän Hassan, förvandlas till militanta islamister? Vilka blir konsekvenserna om förläggare och publicister väljer att böja sig för islamistiska krav på ”respekt”? Kan verkligen ”rättigheter” vara detsamma som minoritetens rätt att påtvinga majoriteten något?

Malik beträder ett minfält, och han lyckas navigera utan att trampa på någon. Hans bok är en skarpsynt analys av islamisternas strategi och retorik liksom av västvärldens handfallenhet. Malik menar att ett samhälle som varit övertygat om att dess moraliska övertygelser äger giltighet inte skulle ha problem med att bemöta fundamentalisternas påståenden. Västerländska politiker och intellektuella har överdrivit hotet från islam vilket skapat större rädsla än nödvändigt samtidigt som de saknat moraliska och politiska medel att bemöta det reella hotet.

Malik diskuterar avslutningsvis de myter som skapats i anslutning till Rushdieaffären: att
fientligheten hade teologiska skäl, att alla muslimer tog anstöt, att islam är oförenligt med västerländsk demokrati, att yttrande-frihet måste inskränkas i pluralismens namn. Han avlivar samtliga myter och uppmanar till mindre rädsla och en mer sansad debatt. Få av de monster som myterna skapat existerar, och – skriver Malik – om vi vill dräpa monstren måste vi begrava myterna.

Ann Heberlein