Salig enfald Lars Collmars stora styrka

BOK
Halsbrytande helighet
Lars Collmar
Argument förlag


Så jag har med åren fått öva mig i att läsa och lyssna. I dag ser jag något av en helig dåre i Stockholmsprosten. Med en salig enfald kan han tala enkelt om svåra ting.
Det är en gåva som kommer väl till pass om man, som Collmar, ska skriva i Allas veckotidning. Med boken Halsbrytande helighet har förlaget Argument samlat 50 av hans krönikor därifrån.

Krönikeböcker av det här slaget har sina svårigheter. Flera enskilda texter som fungerar var och en för sig kan ibland blir lite för mycket när de serveras samtidigt. En del favorittankar kan bli lite uttjatade. Alla texter kanske heller inte håller måttet riktigt.
Men över lag skriver Collmar väldigt bra. Det märks att han är en riktig författare. Vissa bilder är briljanta, som den av Gud som en omnipotent fyraåring i Jobs bok: ”Kan du göra en krokodil? Det kan jaaag!” Eller en ledsen och besviken Gud som skriker ”Tyck om mig” så att alla blir rädda, tills han tar plats där i krubban och skriker – ”Och inte blir vi rädda för det! Ingen kan vara rädd för ett litet barn, inte ens om det barnet är Gud själv.”

Annat går över en hårfin gräns och blir banalt, som när Gud beskrivs som en varm, god och ganska fet kvinna som skurar. (Men kanske är det bara Jonas Gardell som spökar för mig här?)
Till Collmars stora styrka hör att han är fullkomligt uppriktig. Han lyckas med balansakten att varken kokettera med sina tvivel eller framställa sig som mer troende än han är: ”Som ung vurmade jag för det entydiga. Inte för att jag var särskilt entydig, det har jag aldrig varit. Men jag ville bli det.” (Kanske var det eko av detta Collmar hörde i min tonåriga insändare?) ”Visst är det skönt att entydigt bottna i vad man tänker och tror. Men att tvinga sig till en entydighet som inte är äkta, är det inte grunden till all fanatism?”

Och liksom Lars Collmar förblir något av ett mysterium för sig själv, så låter han Gud vara det. Det är på denna avgörande punkt han skiljer sig från så många andra klämkäcka förkunnare i dag. I upphöjt majestät skapar de en gud ”sådan jag tänker mig honom”, en gud som blir en spegelbild av det egna jaget. För Collmar gäller det befriande: ”Gud är Gud. Punkt.”