Snart en förlorad värld?

Pastoratens krympande ekonomi gör det allt svårare att motivera subventionerad hyra för de präster som ändå inte vill bo där längre.
En hel epok har på bara tjugo år gått i graven. Det är med ett tydligt ärende som Martin Giertz tagit fram sin bok Svenska prästgårdar. Han har själv köpt sin barndoms prästgård i östgötska Torpa, där pappa Bo var komminister, och vill slå ett slag för att rädda hela detta svenska kultur-arv.

Ända sedan kristendomen etab-lerades här i landet har det tillhört församlingens åtagande att hålla prästen med hus. Det är en i runda tal tusenårig kedja som nu bryts. Giertz skildrar i text och foto den svenska prästgårdskulturens framväxt; från medeltidens lilla bondgård, via 1600- och 1700-talens små herrgårdar med vidhängande jordbruk, och vidare till 1800-talets klassiska prästgård, och så till slut det tidiga 1900-talets tjänstemannavillor. Den sista fasen var en direkt följd av att prästerna upphörde att vara självförsörjande bönder för att i stället bli statligt avlönade.

Prästgårdslivet handlade om mer än hus, vilket också undertiteln Kulturarv – trädgårdar – byggnadsvård antyder. Det var en sammanhållen vision där natur och kultur, bildning och trädgårdsodling utgjorde en helhet - tillsammans med en mer eller mindre djup andlighet. Den andliga dimensionen i denna för alltid förlorade värld kommer dock nästan inte alls fram i Giertz annars kunniga berättelse.

Med en lagom avvägning av stora svep och levande detaljer redogör han engagerat för prästgårdarnas framväxt, utveckling och svanesång. Boken är överdådigt vacker och det är inte bara bilderna som romantiserar den bondska Svenska kyrkans uppgång och fall. Det idylliska är lite för påträngande, och särskilt i ett kapitel som utgörs av minireportage från ett antal besökta prästgårdar slår det över. Prästerskapets ställning som en del av överheten i ett klassamhälle var inte alltid så oproblematisk som det kan verka här.

En fråga som boken väcker, även om den faller utanför Martin Giertz kulturhistoriska perspektiv, är vad utförsäljningen av prästgårdarna kommer att få för pastorala konsekvenser. Privatiseringen av prästfamiljen inleddes redan vid mitten av 1800-talet och har nu lett fram till att allt fler präster vill pendla in till sina församlingar från bostadsorten någon annanstans. Det är knappast något som minskar klyftan mellan kyrka och folk. Hade det inte varit klok strategi att behålla några fler prästgårdar och några färre församlingshem när pengarna tryter – alltså satsa pengar på kyrkans närvaro som mänsklig närvaro?

Mikael Löwegren