Spirituellt och spydigt från en katolik som hittat hem

Kvickt, personligt och detaljrikt berättar han om prästbarnets uppväxt, om tiden som högkyrklig präst i Svenska kyrkan, hängiven katolsk lekman, aktad medeltidsforskare vid Uppsala universitet med internationella gästspel på programmet, författare och översättare.

Speciellt intressanta är de kyrkohistoriska bitarna. Så till exempel berättar Alf Härdelin att han år 1954 valde att bli präst i Svenska kyrkan eftersom man inom hans uppsaliensiska högkyrklighet var övertygad om att den utgjorde en gren av den katolska, ”även om man – ännu – inte erkändes som en sådan av Rom.” Till en början kunde det högkyrkliga bruket av katolska ceremonier, som inövats på "smygprakten”, synliggöras utan hårdare kritik.

Det var efter beslutet om kvinnors prästvigning, 1958, som sprickorna blev fullt synliga – inom Svenska kyrkan såväl som inom högkyrkligheten där Alf Härdelin med sin ”katolska vision” inte ville bli hopbuntad med ”lutherska biblicister”.  Efter konversionen 1963 kritiserades han följaktligen från flera håll, inte minst från de högkyrkliga vännerna som betraktade honom som svikare och överlöpare.
 
Trots att Alf Härdelin är medveten om att det kan betraktas som illojalt att offentligt kritisera sin kyrkas representanter gör han det eftersom han vill visa att kyrkotillhörighet inte är beroende av människor. Därför berättar han inte bara om sina vänner utan också om ovänner, mestadels präster, både i Svenska och i Katolska kyrkan.
Visst kan det sägas tillhöra självbiografins genre, att redogöra för allt som format ens liv, men den spydighet Alf Härdelin är mäktig kan stundom såra hårt. Naturligtvis har hans bok därför redan väckt harm men också nyfikenhet.     

Alf Härdelins kyrkotillhörighet ger honom sålunda inte bara glädje utan också besvikelser. Som trogen sin kyrkas centrum beklagar han vad han anser vara alltför modernistiska tolkningar av ”Andra Vatikankonciliets anda”. Som kaxig lekman i en präststyrd kyrka vänjer han sig vid att bli åthutad. Ändå: ”Jag har kommit dit där min tro hör hemma. Jag vill leva och dö i den katolska tron.”

Kerstin Elworth