Stark skildring av vägen fram till folkmordet i Rwanda

För hur kan det ske att en folkgrupp plötsligt mördar en annan folkgrupp efter år av fredlig samvaro? Hur mobiliseras själva ihjälhuggandet? Den schweiziske dramatikern Lukas Bärfuss söker svaren i romanen Hundra dagar. Han låter bokens huvudperson, den fiktive biståndsarbetaren David Hohl, berätta om sina fyra år i Rwanda fram till och med de hundra dagarna av människo-slakt. Det visar sig vara en fruktbar vinkling.

När David kommer till huvudstaden Kigali tror han på det goda, han vill hjälpa människorna, ja, hela mänskligheten. Större delen av berättelsen handlar om tiden som föregår folkmordet. Landets historia flätas in, den märkliga prägeln av ideliga maktförskjutningar mellan ”de långa” och ”de korta”. David blir kontorist på biståndskontoret.

Han får följa med på resor för att inspektera fina biståndsprojekt, som till exempel skogsbruksskolan som årligen utbildat ett tjugotal skogvaktare som aldrig får något arbete ” helt enkelt för att det inte fanns några skogar kvar i landet”. Kigali är en välstädad men tråkig stad och han uppskattar till en början spänningen som sipprar fram före mördandet, odjuret som döljs bakom masken av normalitet, som han säger.

Men berättartonen blir allt bittrare inte bara mot mördarna utan också mot de aningslösa biståndsarbetarna som låter sig styras av den korrupta regimen. Hårdast drabbas Davids idealistiske chef Paul när han inser att hans livsgärning som kärleksfull biståndsarbetare byggts på en bluff. Och när David själv, efter förtäckta hot, tvingas krossa en trädgårdsodling för en fattig tutsikvinna inser han cyniskt att han nu äntligen blivit en förståndig medarbetare, fri från all sentimentalitet.

”Det var likgiltigt vad de gjorde med våra bidrag, det vill säga det borde inte ha varit likgiltigt, men vi såg inte konsekvenserna, vi såg bara vår dygd som befallde oss att hjälpa. Och jag tror faktiskt inte att de bedrog oss eller förde oss bakom ljuset, de upplyste oss bara inte om saker som kunde ifrågasätta vår redlighet.”

Kerstin Elworth