Stereotyp gayglamour

Här är pulp uppblandad med sin motsats chick lit, en genre för och om unga storstadskvinnor, ofta med glansiga omslag och glamoröst innehåll. På knä i Köpenhamn är ful och trist som pulp, och de unga kvinnorna från chick lit har ersatts av flärdfulla unga män.

Den skönlockige Robin, ägare till en kosmetikkedja, kommer till Köpenhamn för att utvidga sitt företag.  Intrigen består mest i att ta reda på vem som sänder honom en serie påkostade blombuketter. Redan på bokens första rad drar han en djup suck av ensamhet. Mer än så behöver man egentligen inte veta. Genren föreskriver limousiner, förvecklingar och erotik. Det blir dock för lite erotik för min smak.

Romanen är så fylld av stereotyper att ingen som helst människa blir synlig bakom gester och masker. Skildringen av gayvärlden är schablonartad på ett sätt som känns mycket gammeldags. Den som trodde att bögrörelsen var till för att låta människor träda fram ur fördomarnas skuggor får leta på annat håll.

Denna dumma lilla bok ställer bara förlegade kvinno- och mansroller på huvudet för att få dem att se intressanta och radikala ut. Ur queer-teoriernas intresse för det särskilda och individuella fiskar bröderna Gårdfeldt bara upp illa gjorda klippdockor.

Lars Gårdfeldt är präst och välkänd förkämpe för homosexuellas rättigheter i kyrkan. Hans doktorsdisputation var polisbevakad eftersom han ofta utsätts för hot för sina åsikters skull. Nu har han tagit sig före att skriva en liten roman. Det borde han kanske ha låtit bli.

Magnus Ringgren