Synden som språngbräda

Januari är tid för omstart och för frågan om hur jag vill leva mitt liv. Bokaktuella Patricia Tudor-Sandahl låter tanken om de sju dödssynderna leda vägen in i det nya året.

Ett gammalt år läggs till handlingarna och ett nytt tar vid. Känslorna kring årsskiftet har bara blivit starkare med tiden, säger Patricia Tudor-Sandahl.

– När man fyllt 77 är det inte självklart att det blir ett nästa nyår. Åldern gör att man tänker mycket på hur man förvaltar sin tid.

Ämnet åldrar är inte nytt. Ända sedan Patricia Tudors-Sandahl gav ut storsäljaren Den tredje åldern 1999, har hon rört sig kring ämnet. Ja, även tidigare. I rollen som psykoterapeut har hon under hela karriären mött klienter som sökt hjälp under livets olika skeden och omprövningar.

Hennes egen största nystart ligger 18 år tillbaka i tiden. Efter många år som ateist, och på tröskeln till att fylla 60, började hon rannsaka det förflutna. Vad hade det inneburit att hon vid sjutton års ålder, efter en strängt katolsk uppfostran, lämnade kyrkan med den mycket bestämda ambitionen att aldrig mer ha med den att göra? Hade hon kastat ut barnet med badvattnet?

Inför millennieskiftet anmälde hon sig till en nyårsretreat som ledde till att hon hittade tillbaka till andligheten. I dag lever hon med en djupt rotad tro.

Den innebär bland mycket annat en nära relation till ett av de mest klassiska kristna begreppen: De sju dödssynderna. Framför allt till hur de kan hanteras i vardagen.

– Jag har sent omsider tagit mitt eget liv på allvar. Jag kan se hur mina böcker skiftat fokus. Från ”Vad vill jag?” till ”Vad ska jag?”. Frågan om kallelse har blivit allt viktigare.

Boken Vägar till levande liv, som nu ges ut, är en guide om dödssynderna och dess motmedel – dygderna. Materialet är en omarbetad nyutgåva av Den fjärde åldern från 2009.

– Min utgångspunkt är att människan är motsägelsefull. Vi vill vara goda men har också motsatta tendenser. I det sammanhanget är de sju dödssynderna en fantastiskt användbar struktur. Redan för ökenfäderna var den relevant. Trots att de lämnade allt för att kunna leva nära Gud, i öknen, var tillvaron en kamp mot högmod, likgiltighet, avund …

Hennes problembeskrivning är kort och koncis: Vi gör oss mindre genom vårt sätt att leva. Vi sträcker inte ut oss till vår fulla längd.

En metod för att växa existentiellt och moraliskt är att betrakta synden som en språngbräda för det goda. Paradoxalt nog pekar varje synd själv vidare mot sin konstruktiva motpol, menar hon.

– Om man har inställningen ”nu ska jag överkomma mina synder” är striden dömd att misslyckas. Istället kan man lära sig att se hur synden öppnar mot en möjlighet.

Låt oss börja i Avunden, i upplevelsen av att andras lycka berövar mig min egen. Motmedicinen är Förnöjsamhet. Eller som Patricia Tudor-Sandahl skriver, ”att vilja ha det som man får”.

Sedan flera år har hon en svår ögonsjukdom som inte kommer att bli bättre. Redan i ett tidigt skede frågade hon sin läkare om det inte finns något hon kan göra åt det. Jo, svarade han: ”Du kan lära dig att stå ut”. Sedan dess läser hon varje dag en snutt av Seneca och de andra stoikerna.

Är inte det detsamma som att ge upp? Nej. Hon är starkt kluven till modeordet ”acceptans”, som har en klang av passivitet. Istället refererar hon till karmelitbrodern Wilfrid Stinissen och hans resonemang om överlåtelse.

– Han använder ordet ”nollställd”. Vi ska vara nollställda inför det som livet ställer oss framför. Inte i meningen att jag inte bryr mig, utan i meningen att jag är öppen. Även om jag tror att Gud är med i allt tar det inte ifrån mig mitt ansvar.

Vi går vidare till Girigheten. Till suget efter något mer i mitt liv. Patricia Tudor-Sandahl serverar kaffe och pepparkakor vid soffgruppen i tvårummaren på Kungsholmen i Stockholm.

– Jag tänker ofta att det vore bra med ett rum till. Men om jag hade tre skulle jag börja drömma om ett fjärde. Girigheten är den kraft som aktiverar fantasier om hur det skulle kunna vara – om bara …

Girighetens motsats stavas Generositet. Ett självklart ideal, kan man tycka. Samtidigt starkt ifrågasatt. Den som vill ge misstänkliggörs och kallas godhetsknarkare. Man psykologiserar kring motiven, konstaterar Patricia Tudor-Sandahl, som känner igen mekanismen – hon är ju själv psykolog.

Resultatet av misstänkliggörandet är att vi skäms för våra goda impulser.

– Redan innan impulsen blir handling kommer någonting och vill kväva den. Men den goda impulsen är det djupaste inom oss. Jag tycker att det finns en hel del jante i godhetskritiken.

Vi stannar upp vid en tredje och sista dödssynd: Vreden. I boken skriver hon om hur vreden tog plats under uppväxten. Patricia Tudor-Sandahls far kunde vara våldsam, aggressionsutbrotten var en del av det som formade henne. Först på pappas dödsbädd försonades hon med honom och med det som blev.

Visst tror hon på motmedicinerna Medkänsla och Tålamod. Samtidigt har hon svårt att bara se det syndfulla i vreden.

– Jag har levt nära den nakna vreden, jag kan se något positivt i den. I att inte vara så rädd för det som finns hos en själv. Jag har alltid förknippat vrede med skapande.

Hon ärvde en del av sin fars aggressivitet, och minns mycket väl gången då hon som ung flicka hamnade i konflikt med honom, tog av sig sin högklackade sko och skar sin far i ansiktet med stilettklacken.

I dag har hon tagit sig ur det där raseriet som slår blint.

– Vrede kan vara väldigt förlösande, Jesus hade otroligt mycket vrede. Det är den okanaliserade vreden som är problematisk. Den kritiska frågan till ilskan är ”Vad ska den användas till?”. Ilskan kan ge kraft att säga ifrån.

Patricia Tudor-Sandahl kan se tillbaka på decennier av blottande samtal, i yrket som psykoterapeut och i rollen som författare. 18 böcker har det blivit, alla med mer eller mindre tydlig bäring på hennes personliga erfarenheter. Samma ton har präglat framträdandena i radio; när vi ses har hon just spelat in ett avsnitt av Tankar för dagen, som ska sändas på nyårsdagen.

Hela tiden har hon drivits av övertygelsen att vi kan känna igen oss i varandra. Vi är aldrig ensamma, varken i den djupaste skammen eller i den tyngsta skuldkänslan.

– Varje gång jag stått på scen eller suttit i samtal och sagt något på riktigt inifrån mig själv har jag tagit emot ett igenkännande. Även om det jag berättat tillhört min djupaste hemlighet.

Hon påminner om Gunnar Ekelöfs berömda diktrad ”Det som är botten i dig är botten också i andra”. Nog är det sant, det är därför vi älskar frasen. Men det får inte stanna vid att vi instämmer hummande i en vacker mening. Vi måste praktisera orden.

– Vi måste ge oss tillkänna för varandra! Vi är så närgångna idag, närgångenheten har blivit nästan som en dygd. Men kan vara hur närgången som helst utan att visa sig för någon annan. Och det är dit vi ska, till punkten där vi ger oss tillkänna.

Fakta: Patricia Tudor-Sandahl

Ålder: 77 år

Bor: I Stockholm

Familj: Gift med Christer Sandahl, psykolog och professor. Har två döttrar och fyra barnbarn

Yrke: Psykolog, psykoterapeut och författare. Har gett ut 18 böcker, och varit värd för Sommar och Vinter i Sveriges Radio.

Aktuell med: Boken Vägar till levande liv (Libris förlag)

Kristina Lindh

LÄGG TILL NY KOMMENTAR

Grundläggande

  • Allowed HTML tags: <em> <strong> <ul type> <ol start type> <li> <p> <br> <a href hreflang>
  • Lines and paragraphs break automatically.
  • Missing filter. All text is removed

kommentarer

  • Lines and paragraphs break automatically.
  • Allowed HTML tags: <br> <p> <strong> <em> <a href> <ul> <li> <ol> <blockquote> <img src alt data-entity-type data-entity-uuid>
  • Web page addresses and email addresses turn into links automatically.

Filtered HTML

  • Web page addresses and email addresses turn into links automatically.
  • Allowed HTML tags: <a href hreflang> <em> <strong> <cite> <blockquote cite> <code> <ul type> <ol start type> <li> <dl> <dt> <dd>
  • Lines and paragraphs break automatically.