Tankar från mammas mage

Ett foster i missionärsmammans mage. Det är berättaren i Lennart Hagerfors nya bok Inte hemma.

Finns det ett liv efter födseln? Är det i så fall bättre eller sämre än att vara ofödd? Livmodern är en perfekt scen för allehanda existentiella funderingar, om man leker lite med verkligheten och gör ett foster klokare och mognare än många vuxna. Det var också när Lennart Hagerfors kom på idén att skriva ur fostrets perspektiv som hans berättarglädje väcktes och arbetsprocessen kom i gång. Resultatet: ännu en roman med självbiografisk bakgrund och tema missionärsbarn.

Fostret skildrar en mödosam resa för missionärsfamiljen bestående av mor, far och tre små barn varav ett går i blöjor och ett – jaget – är på väg. Färden går från Kongo till Eskilstuna efter andra världskrigets slut, på den tiden då det var båt och tåg som gällde och målet var flera månader bort.

Fostret lyssnar också på föräldrarnas böner, funderar över deras fromhet och undrar vem Gud är. Varför kallar de på Gud hela tiden och säger ”kom till oss, vänd ditt ansikte till oss”? Till slut kommer fostret fram till att Gud är glömsk och tankspridd och regelbundet måste knackas på axeln: hallå, här är din mänsklighet som du lämnat åt dess öde. Då kan Gud ingripa, men alltid för lite och för sent.

– Jag började med att skriva i tredje person, men jag tyckte det blev väldigt stelt. Sen kom jag på den här idén som gav mig en väldigt stor frihet. För då kunde jag pendla mellan det riktigt naiva och ett slags gubbvishet, säger Lennart Hagerfors.

Över en latte med kokostopp på ett av Södermalms kaféer berättar han om arbetet med boken och dess blandning av påhitt och biografi. Även här var det en längtan efter frihet som bestämde upplägget.

– Bakgrunden till berättelsen är att mina föräldrar gjorde den här resan med två små barn och mamma var gravid med mig. Och hon har berättat hela resan för mig, jag har det inspelat på gamla band. Så grunden i det jag skriver om har verkligen inträffat. Sen har jag fabulerat och knyckt lite från andra.

Lennart Hagerfors intresse för Kongo och hans liv som missionärsbarn i Afrika och hemma – långa perioder skild från de älskade föräldrarna och inhyst i internatskolor i Brazzaville och på Lidingö – har gett stoff till ett flertal böcker. Välkända och omtyckta är de självbiografiska Längta hem och Komma bort. Men hans genombrott kom 1990 med Livet är det som pågår medan vi sysslar med annat. En essäsamling om dammsugning, dagishämtningar och andra vardagligheter som hjälpte undertecknad att ta sig ur en period av bristande inspiration och skrivkramp.

När jag berättar detta nickar Lennart Hagerfors vänligt men låter sig klädsamt nog inte smickras. I stället säger han att den boken kom till på inspiration från den italienske författaren Italo Calvino och lägger entusiastiskt ut texten om dennes skrivande. Att Lennart Hagerfors är disputerad litteraturvetare går inte att missta sig på: Hur böcker är skrivna är minst lika intressant som vad de innehåller. Han gillar också att läsa och analysera författare som skriver olikt honom själv.

– Jag har alltid dragits till dem som inte är som jag, för det är av dem jag kan lära mig. Som Horace Engdahl, han är så annorlunda jämfört med mig och vi har så olika preferenser. Av honom har jag lärt mig mycket om litteratur.

– Jag ser med glädje att andra inte skriver som jag, men mitt eget ideal är att försöka skriva så enkelt och flytande som möjligt. När jag har undervisat har jag alltid sagt till elever att de måste läsa sina texter högt. Det är en regel jag själv bryter rätt mycket mot, och då kan jag vid uppläsningar av mina böcker plötsligt upptäcka att rytmen inte riktigt stämmer. Det kan vara en liten detalj, men det är irriterande.

Lennart Hagerfors skriver sina berättelser från början till slut. Av författarkolleger har han förstått att detta är ovanligt. De flesta låter olika partier av sina böcker växa fram i oordning och fogar samman dem i ett senare skede. Hagerfors kronologiska arbetssätt har med hans bakgrund att göra.

– Jag är formad i en muntlig berättartradition från både mamma och pappa och från kongoleserna. För mig skulle det kännas som fusk att skriva slutet först. Jag måste följa den väg som läsaren sen ska gå.

Något som däremot växlar från bok till bok är vilken ton han använder. Ibland, som i den senaste romanen, skriver Lennart Hagerfors humoristiskt om allvarliga saker. Kombinationen är vanlig i anglosaxisk litteraturtradition, påpekar han, men desto mer sällsynt i svensk – med Torgny Lindgren som lysande undantag.

Kommer läsarna att kunna ta till sig ett piggtänkt och gladlynt foster som uttalar sig om såväl familjedynamik som Guds beskaffenhet? Lennart Hagerfors hoppas på det han kallar för ”konstens svindel”, att man går med på vad som helst bara för att man vill.

Men vad ska man säga om det återkommande missionärsbarnstemat, handlar det om ett trauma som behöver bearbetas? Många andra missionärsbarn har berättat om smärtan att bli lämnad av föräldrar som väljer Gud framför avkomman.

Nej, så vill inte Lennart Hagerfors beskriva det. Bokens ofödde berättare tänker fritt men är i grunden djupt lojal med sina föräldrar. Detsamma kan sägas om bokens författare.

Mest av allt betonar Lennart Hagerfors det goda arvet från sina föräldrar Maja och Sven, som var utsända av dåvarande Missionsförbundet till olika posteringar i Kongo. Sonen Lennart gillar att de stod för något, trodde på något, var beredda att kämpa för det. Och att de tog med sig sina barn Anna-Maria, Ingemar och Lennart till vitt skilda samhällen och sammanhang, så att de fick lära sig att världen inte är enhetlig. Det finns många sätt att leva på och många sätt att vara en bra människa, konstaterar Lennart Hagerfors. Den insikten tycker han har varit bra för kreativiteten.

Föräldrarnas syn på tro och icke-tro har däremot varit ett problematiskt arv.

– De levde efter en stark gräns mellan icke-tro och tro. Den gränsen var riktmärket för hela deras livs verksamhet, det gällde att få folk att gå över från den ena sidan till den andra. Mycket av min intellektuella energi under tonåren gick åt till att grubbla kring det där. Jag kände ett starkt tvång att hamna på en av sidorna, säger Lennart Hagerfors.

– Men i dag känner jag mig väldigt öppen. Jag behöver inte välja sida utan kan tillåta mig att halka runt. På förmiddagen skulle jag kunna känna att ”nämen, religion är ju mänskligt konstruerat”. På kvällen kan jag ha en upplevelse som jag skulle beteckna som djupt andlig. Poängen är att jag inte längre har problem med att det är så.

I boken Inte hemma ägnar han stor omsorg åt att porträttera sina föräldrar. Den trygge skogsarbetaren från Värmland med sin musikalitet och alla fängslande historier. Den oroliga och intellektuella modern, skicklig skribent och målmedveten i skarpa lägen. Nu är de sedan länge borta. Mamman dog 1997, pappan levde i ytterligare sex år vilket gav möjlighet till långa ostörda samtal med yngste sonen.

– Det hade jag verkligen velat ha med min mamma också, i och med att jag alltid på många sätt stått närmare henne. Jag är mammatypen i familjen och känner så väl igen hennes ängslan i min egen. Hon var både lite glad och lite förskräckt över mitt skrivande, det var pappa också, och det hade jag gärna kunnat prata lite mer med henne om.

2016 kom Lennart Hagerfors Människosonen, som utforskar vad som kunde ha hänt åren innan Jesus trädde fram i evangeliernas offentlighet. I boken ställs en person med en tydlig andlig verklighetsuppfattning (Jeshua) mot en annan person som saknar ”inre röst”. Lennart Hagerfors säger sig sakna inre röst i religiös bemärkelse. Men han har andra inre röster som hjälper och vägleder:

– I knepiga lägen kan jag överraskande nog fortfarande höra mammas och pappas röster. Det är ett väldigt stöd för mig, för de var duktiga på att lösa svåra situationer. Och sen har jag en annan inre röst som har med min fantasi att göra. Man får sig till skänks tankar, funderingar och idéer som man inte riktigt vet var de kom ifrån. Nästan som drömmar.

– Däremot har jag nog inte haft någon moralisk stämma, något överjag. Men jag tror inte missionärsbarn behöver det!

Lennart Hagerfors skrattar till och förklarar: För missionärsbarn sitter moralen i ryggmärgen. Man ska handla rätt och får absolut inte fuska. Har man påbörjat något ska man också avsluta det. Levnadsregler som kan göra ett missionärsbarn lite stelt och konventionellt. Men å andra sidan finns det bedrägeri och ohederlighet i världen så det räcker och blir över. Och förresten är det ”jättebra med skuldkänslor, det är ju de som varnar oss”.

Förutom missionärsbarnserfarenheten har hemkänsla varit ett återkommande motiv i hans författarskap. Efter att ha ryckts upp och omplanterats så många gånger har han kommit fram till att hemma är platsen dit man längtar, aldrig den plats där man är.

På Götgatan i Stockholm, där han just nu sitter och dricker kaffe, har han bott i 20 år. Hans längsta tid i samma hem någonsin. Han har också sedan länge ett sommarhus på Fårö. Båda ställena trivs han på. Men känner han sig hemma? Nej, det skulle han inte säga.

Sedan modifierar Lennart Hagerfors det han sade nyss, som så ofta sker när man tänker högt. Hemma behöver faktiskt inte vara någon annanstans, kommer han fram till.

– Det kan vara så att den moderna människan är på väg att bli nomad. Man flyttar mer och skaffar sig nya hem. Rotlöshet behöver inte vara negativt utan kan vara en nomadisk känsla av att bära hemmet med sig. Hemkänsla har man med sig själv, med sina vanor och med dem som står en nära.

Fakta: Inte hemma

Lennart Hagerfors
Weylers förlag

Brita Häll

Foto: Lars Rindeskog

lars.rindeskog@berlingmedia.se

LÄGG TILL NY KOMMENTAR

Grundläggande

  • Allowed HTML tags: <em> <strong> <ul type> <ol start type> <li> <p> <br> <a href hreflang>
  • Lines and paragraphs break automatically.
  • Missing filter. All text is removed

kommentarer

  • Lines and paragraphs break automatically.
  • Allowed HTML tags: <br> <p> <strong> <em> <a href> <ul> <li> <ol> <blockquote> <img src alt data-entity-type data-entity-uuid>
  • Web page addresses and email addresses turn into links automatically.

Filtered HTML

  • Web page addresses and email addresses turn into links automatically.
  • Allowed HTML tags: <a href hreflang> <em> <strong> <cite> <blockquote cite> <code> <ul type> <ol start type> <li> <dl> <dt> <dd>
  • Lines and paragraphs break automatically.