Tillrättalagd bild av sekulariseringen

Den drygt 600-sidiga volym med vilken den brittiske historikern och journalisten Peter Watson introduceras för en svensk publik har som sitt föremål ingenting mindre än den västerländska sekulariseringsprocessen under 1900-talet – i praktiskt taget alla dess former.

Utgångspunkten tas i Nietzsches berömda sentens om Guds död, som inte bara genljöd i tänkandet och konsten, utan också på många håll tog sig uttryck i livsstilen.

Oförväget, med glupande intellektuell aptit, spårar Watson denna nymornade, radikalt inomvärldsliga tendens hos snart sagt varje namnkunnig författare och konstnär från förra seklet. Inget ämnesområde lämnas obeaktat: sociologer, filosofer, diktare, naturvetare, dansare, konstnärer tågar förbi i en ändlös räcka.

Men, frågar man sig, är det verkligen möjligt för en ensam författare att behärska ett så vidsträckt lärdomsfält? Svaret är förstås nej. Man erinrar sig vad filosofen Anders Wedberg en gång träffande skrev om en viss sorts idéhistoriker: de läser väldigt mycket, men kanske inte alltid så djupt och noga …

I Watsons fall är dock problemet snarast vad det är han läst. Han redovisar inga egna forskningsrön eller specialkunskaper, utan lutar sig hela vägen tungt, för att inte säga uteslutande, mot andras forskning. I själva verket är hans bok väsentligen ett kompilat av en uppsjö sekundärkällor.

Det skapar en viss osäkerhet, men är förstås också förutsättningen för den här sortens vidlyftiga rundmålning. 600 sidor kan ju framstå som ett generöst tilltaget utrymme, men med Watsons allomfattande ambition blir det tvärtom: av utrymmesbrist tvingas han hela tiden till branta sammanfattningar och förenklingar.

Än mer äventyrligt blir det när det brokiga källmaterialet ska förmås att peka i en bestämd riktning. Resultatet är inte precis en förvanskning, men väl en tillrättalagd, schematiserad och ofta schablonartad bild av ett historiskt skeende som i verkligheten torde varit långt mer sammansatt och motsägelsefullt.

Ta ett exempel ur mängden: österrikaren Robert Musil, författare till en av 1900-talets djärvaste och tankedigraste romaner, den fyrdelade, ofullbordade Mannen utan egenskaper – allmänt ansedd som lika betydelsefull som Joyces och Prousts romaner.

I sitt svävande och vacklande referat av vad andra sagt om Musils verk landar Watson i slutsatsen att det är ”post-” det mesta: ”Liksom, vilket närmast säger sig självt, post-kristet.”

I verkligheten var dock Musil djupt intresserad av kristen mystik och inte minst av Meister Eckhart; det anses till och med att titeln på hans roman är en anspelning på Eckharts idé om Guds och människans bestämningslöshet.

Exposéer av det här slaget kan i rätta händer bli underhållande och allmänbildande läsning. Watson är också en flyhänt och rutinerad skribent, med en penna som liksom aldrig stöter på några hinder, men som just därför även får en väl slätstruken karaktär.

Mest glädjande är i denna anmälares ögon den överraskande stora betydelse poesin tillmäts i sammanhanget; med påtaglig sympati och nyfikenhet ägnas Mallarmé, Wallace Stevens, Rilke, Seamus Heaney med flera en uppmärksamhet de annars brukar nekas i studier av det här slaget.