Tron tar plats i en skälmroman

BOK
Tusen olevda liv finns inom mig
Tomas Sjödin
Libris

Betraktelsen utgår från det som är och rör sig mot det som finns bortom synranden, romanen börjar i fantasier som i bästa fall ringar in något väsentligt även i det som kallas ”verklighet”. Att man som Sjödin hanterar betraktelsen med briljans betyder inte att man nödvändigtvis ska skriva romaner.

Min oro kom på skam. Sjödin låter frikyrkopastorn Bengt Eriksson chocka sin församling genom att lagom till andra söndagen i påsktiden lämna ett brev på predikstolen där han meddelar att han gett sig av. Vad som sedan vävs fram är en både mjuk och sträv berättelse där en av trådarna är folkhemmets uppgång och fall.
Individen Bengt Eriksson lämnar det kollektiv som definierat honom. I detta kollektiv, på samhällsplanet, gick frikyrkor och arbetarrörelse hand i hand för att skapa trygghet, en trygghet som egensinniga själar så småningom började uppleva som förtryck. Det är kongenialt att den troende arbetarförfattaren Birger Norman varit Bengt Erikssons ledstjärna genom livet.
Och är det möjligt att leva utan de andra? Pastorns frihetsprojekt stöter på patrull. Människor behöver honom, han behöver människor. Han tycks dess-utom inte kunna leva utan att bli lyssnad på, och uppsöks snart, som tur är, av en hängiven enmansförsamling.

Pastorn och änklingen Bengt Eriksson är en människa med tillgångar och brister: omtänksam och självgod, en sinnlig drömmare i en kontrollmänniskas kropp. Inte bara i döden utan även i livet tycks hustrun Agneta troget ha speglat hans självreflektioner. Såg han där-emot henne? Den frågan som väcks i läsaren hade Sjödin kunnat ta fasta på. Han hade också kunnat stryka en eller annan överinformativ mening för att ytterligare skala fram det underfundigt lågmälda, Stig Claesson-aktiga, i sättet att berätta.

I stället får denna lekfulla roliga skälmroman till fiktion bitvis fungera som en infattning till Bengt Erikssons betraktelser om tron, och varför inte? I dessa betraktelser finns en samtalspartner att tycka om, respektera och utväxla leenden med. Många lär också le varmt åt Sjödins bild av betelförsamlingen som pastorn lämnade – en församling som utan sin ledare lever upp. I herdens frånvaro börjar fåren leda sig själva. Väckelsen bäddar för ett crescendo till romanslut som får mig att gråta. Kärlek, vad är det? Jag vet det nu. Slutet på den här historien, det är kärlek.