Tröttsamt om fiktivt evangeliefynd

Publicerad 2010-02-03

Någon finner skriftrullar i Mellanöstern, skrifter som kommer att avslöja millenniegamla hemligheter, rucka på grunderna för den kristna läran och kyrkans maktställning. Michel Fabers lilla roman Malkus testamente ser ut att brodera vidare på detta nästan uttjänta thrillerkoncept som troligen utgår från fyndet av Dödahavsrullarna 1947. Men författaren har flera andra ärenden.

Vid ett bombanfall mot museet i irakiska Mosul faller några papyrusrullar ut ur magen på en höggravid gudinneskulptur – en jungrufödsel så god som någon. De visar sig innehålla Malkus ”testamente”, en berättelse från ett ögonvittne till Jesu liv och död, det äldsta bevarade vittnesbördet i ämnet. Men den påfallande moderna texten visar sig vara skriven av en dumskalle och torrboll till evangelist. Däri liknar han sin upphittare, en kanadensisk forskare med rymligt samvete och obligatoriska relationsproblem. Han publicerar sitt fynd. Vad händer?

Visst omstörtar hans bok kristendomens grundvalar. Men det som intresserar Michel Faber är i stället huvudpersonens till lika delar halsbrytande och trista liv som bestsellerproducent. Att vara med i radioshow, förhandla med förläggare, signera böcker, läsa recensioner, bli utsatt för mordförsök, bli uppraggad av groupie som kanske är livvakt eller om det nu var tvärtom, bli kidnappad… Redan där har jag tappat intresset för honom och hans författares lek med fiktionerna.

Michel Faber har några kluriga bästsäljare bakom sig. Den här gången har han velat skriva av sig sina erfarenheter som (nästan) celeber författare. Men boken är slapp i språk och konstruktion. Man bör bli varnad redan av huvudpersonens yrke. Romanläsare intresserar sig för goda böcker, inte för påhittade författare, inte ens om de hittar på ett evangelium enligt Malkus, han som fick sitt öra avhugget i Getsemane.

Magnus Ringgren