Mycket låter sig absolut inte förklaras, annat är spetsat på kornet och bäst av allt är skådespelarna. Alla är bra, några är lysande, skriver Göran Tonström om Ruben Östlunds nya film The Square.
Det börjar med ett påhittigt rån på Odenplan och slutar med en snabb bilfärd genom en lång tunnel. Men om det bär åstad mot ljuset eller ner i mörkret är en öppen fråga.
För Ruben Östlunds film The Square är en resa i ett dystopiskt men lätt igenkännbart Stockholm där det sitter tiggare utanför snart sagt varenda port och rasslar med sina muggar. En stad där ungdomar med skrivplattor försöker stoppa förbipasserande med frågan: Vill du vara med och rädda en människas liv? Känns det igen? De flesta stockholmare skulle nog svara ja.
Däremot är det till museum ombyggda kungliga slottet mer apart. Där, på X-Royal, jobbar filmens huvudperson, Christian (Claes Bang) som curator och det är kedjereaktionen som han ofrivilligt drar igång som bildar berättelsens motor.
Jag har varit lite avvaktande inför Ruben Östlunds tidigare filmer fram till den förra, Turist. Där slängde han äntligen av sig alla fåniga formexperiment för att i stället borra ner sig i det han gör bäst: att skildra en mänsklighet där alla bara pratar och ingen lyssnar. Där blickarna är fastlåsta vid paddor och smartphones och blotta risken att bli avslöjad som en bluff utan vare sig likes eller hjärtan, skapar djupaste ångest.
I hans filmvärld får man vara den berömda flugan på väggen och lyssna till när ett par unga, coola pr-snubbar förklarar varför man ska sälja in den kommande utställningen på slottsmuseet med ultravåld. En bedrift i sig då det utställda objektet, en vanlig fyrkant, är en trankil plats där människor ska mötas, förstå och lita på varandra.
Att se The Square, nästan två och halv timme lång, är ett vådligt äventyr. Många scener är oförglömliga, som egna berättelser i helheten. Mycket låter sig absolut inte förklaras, annat är spetsat på kornet och bäst av allt är skådespelarna. Alla är bra, några är lysande. Claes Bangs kappvändande konstbyråkrat till exempel, som varje gång han öppnar munnen släpper ut små gröna grodor i sällskap med reservationer och bortförklaringar. Man riktigt känner hans handsvett.
Ett extra plus till den förorättade lillkillen som känner sig oskyldigt anklagad för stöld och som lovar att göra kaos av Christians liv om han inte ber om ursäkt. Han heter Elijandro Edouard och lägg det namnet på minnet. Han är irriterande som en mygga i ett sovrum och rörande som ett borttappat gosedjur.
The Square är rolig och oroande, spännande och kuslig. Den är krävande och lättillgänglig, svår och upprörande. En spegel som både är genomskinlig och ogenomtränglig på samma gång.
Och jag kommer att fundera länge framöver på vad schimpansen med röda läppar i reportern Annes (Elisabeth Moss) våning egentligen har där att göra?
LÄGG TILL NY KOMMENTAR