Vibeke Olsson ger röst åt kampen för rättvisa

Från Ovanåker går vägen mot Ryggesbo uppåt, med vida utsikter från långa raksträckor utlagda bland västhälsingska myrar och berg. Det är juli, varmväder och orkidéer i vägrenen. Och skog.

Framme i Ryggesbo står Vibeke Olsson på trappan till det gräddvita trähus där hon bor sedan fyra år. Vi går husesyn. På sekretären i vardagsrummet ligger ett kollegieblock, med den ännu oavslutade texten till Som ett träd i skogen – den bok som snart släpps, och som jag just fått läsa tolv kapitel av. Den blir hennes sjätte om Bricken, sågverksarbeterska sedan tidig barndom, i Svartvik strax söder om Sundsvall.

I maj 1879 gick arbetarna vid 22 sågverk i Medelpad ut i strejk. Arbetarrörelsen började just formas, och vandrade jämsides med väckelsen.

– Jag började skriva om Bricken för att jag var fascinerad av Sundsvallsstrejken, det hänger ihop med att jag är kristen och socialist. Drömmen om rättvisa och drömmen om rättfärdighet, de har alltid hört ihop för mig, säger Vibeke.

Hon är utbildad och ordinerad baptistpastor, för längesen arbetade hon i församling, nu predikar hon ibland i Missionskyrkan i Edsbyn, där hon är med. Baptistförsamlingen i Svartvik kände hon redan till, det var en bra ingång när hon började skriva.

Bricken är förstås en romanfigur, och berättelsen rör sig i hög grad inom hennes liv. Men den beskriver också ett samhälle i brytningstid, med industrialisering, nya konflikter och demokratiska genombrott. Även inom tron: när Bricken är kritisk till pastorns förkunnelse är det helt i linje med hennes tro. Hon är myndig. Reglerna om sexuallivet låter hon utmanas av den längtan som fyller hela hennes av Gud skapade kropp – ”händernas nåd” tänker hon om erotik och kroppslig ömhet.

Avgörelsen var förstås viktig i församlingen, men i samhället drogs inga strikta gränser mellan de som var med i församlingen och andra.

– Inte i den tidiga frikyrkan. Det där kom senare, på 1930-talet var det mycket ordning och rättning i ledet.

Baptistkapellet i Svartvik var på många sätt både Folkets hus och kyrkan mitt i byn, och Bricken lever med Jesus som samtalspartner och bibelberättelserna som en del av sin värld.

– Hon lever i bibelordet. Att vara helt bokstavstroende är inte förenligt med kristen tro, det är Kristus som är Guds ord och Bibeln är berättelsen om det. Men samtidigt ... när man läser en roman ifrågasätter man ju inte hela tiden, man lever sig in. Där kan man mötas oavsett om man reflekterar eller har en mer naiv tro.

Tron blir ett fritt rum, inte en kommendering. I dag, säger Vibeke, har det blivit så konstigt, med all betoning av ledarskap som kommit i frikyrkorna i kölvattnet av trosrörelsen. Det är något annat än den där småfolksrörelsen, med demokratiska församlingar, långt före den allmänna rösträtten.

Bricken guidar rakt in i 1800-talets klassamhälle. Hon är stolt arbeterska, ser sig inte som fattig – hon vet ju om svälten under ”storsvagåren” – men fattigdomen är ett reellt hot. Utan vaksamhet, styrka och redbarhet kan man åka dit. Och om tron inte skiljer människor från varandra, är gränsen mellan arbetare och herrskap som en kaptrissa i sågverket. Bricken får påminna sig: man kan inte hata allt herrskap, inte urskillningslöst.

– Under Sundsvallsstrejken talade herrskapet om att packet
ska veta sin plats. ”Vi ska ta av dem deras överrockar och galoscher”. Och Bricken hade dessutom upplevelser av att svikas av herrskapsfolk, säger Vibeke.

– Man kunde falla handlöst, då krossades familjen, barnen blev utauktionerade till bönder, livet slogs i spillror. Då stod fattigdomen redo, grensle över en, med tänderna blottade.

Hon berättar om en skogsarbetare i Ryggesbotrakten. Hans fru dog, barnen var mellan tre och tolv år, han försökte ta hand om dem men måste hugga i skogen.

– Barnavårdsnämnden tog barnen, i stället för att hjälpa mannen till ett annat arbete.

Det är klart att Vibeke drar paralleller och jämför med Sverige 2017. Där arbetarklassen finns men inte syns, där många får mer materiell lyx och många stor otrygghet, där klyftorna växer mellan fattiga och rika. Där en del vänstermänniskor inte pratar med moderater. Det är oroande, tycker hon.

Och för att förstå nuet är det viktigt att minnas historien.

Hennes nya bok börjar 1918. Arbetsdagarna har blivit kortare och arbetarna organiserar sig, men kriget rasar, liksom spanska sjukan och revolutioner. Det artar sig till det bästa och det värsta, tänker Bricken. Hon har levt, och hon lever, med en stor längtan efter det som inte blev, och en stor tacksamhet.

Minnas väckelsen, minnas arbetarrörelsen, politik och religion ... det kan låta som om Vibeke Olsson är ett folkrörelsearkiv.

Det är hon inte.

Men hon skriver för att bevara en gemensam berättelse.

– Vi har ett ansvar för att inte tappa bort historien. Också i vårt eget liv, man behöver en dialog med sig själv. Sedan ska man ju rida sina minnen, inte ridas av dem, säger Vibeke.

Inte bli nostalgisk?

– Exakt. Nostalgi är att blanda ihop sina drömmar med det som fanns, säger hon, och drar en snabb linje till sverigedemokratisk historieförfalskning.

Böckerna om Bricken har inte bara blivit lästa utan också landat i sociala sammanhang. Vibeke är tagen av det: berättelserna hör alltså ihop med andras liv!

– Jag har fått många vänner, och blivit engagerad i föreningen Svartviks industriminne. De två första böckerna blir teater som spelas i Svartvik under sensommaren. Och i nu i helgen ska jag dit och hjälpa till i caféet!

TEXT: DAVID BERJLUND FOTO: JOHANNES FRANDSEN