Vittnesbörd från ett slakthus

Dels finns de skönlitterära gestaltningarna. Förförra året kom till exempel Jonathan Littells digra De välvilliga, och i fjol gick Augustpriset till Steve Sem-Sandbergs De fattiga i Lódz.
Dels finns ögonvittnesskildringarna. Viktor Klemperers dagböcker Intill slutet vill jag vittna och Sebastian Haffners avbrutna självbiografi En tysk mans historia är bara två titlar från senare år. Ännu en röst som nu når oss är Chil Rajchman vars kortfattade minnen från Treblinka ges ut i en svensk översättning av Salomon Schulman som fått namnet Jag är den sista juden.

Tillsammans med Sobibor, Chelmno och Belzec var Treblinka ett renodlat dödsläger. Här skulle så många judar som möjligt avrättas under så kort tid som möjligt. Ett tåg stannar, lasten kläs av och plundras. De nyanlända leds upp för en nykrattad gång täckt av sågspån – som sugit upp blodet från dem som gått där förut – och rakt in i dödskammaren.
Hit anländer Rajchman. Han tillhör den skara judar som plockas ut att vara hantlangare i lägret. 700 är de som får leva för att vara en kugge i den dödsindustri som ska komma att mörda hundratusentals fränder; män, kvinnor och barn. Deras skuldkänslor är bottenlösa.

Flaskhalsen i hanteringen är att göra sig av med liken. Det är ständigt bråttom. Likgroparna blir snart fulla, och i stället börjar man bränna kropparna. Rajchman får vara med om  att öppna och tömma de gamla massgravarna och släpa de ruttnande kadavren till förbränning.
Han berättar naket och utan litterära finesser om vad han såg. Efter ett år i detta helvete tillhör Rajchman den lilla grupp som lyckas fly efter ett uppror i lägret. Så fort han hinner skriver han ner sina minnen – och gömmer dem. Först efter hans död vid 90 års ålder år 2004 kom anteckningarna att publiceras.

Mikael Löwegren