Some text to describe the website - this is used for search purposes - it is generated in the html but does not show up on the website
Annika Ahlefelt
Ulla Gudmundson
2008-08-14 06:00
Vi är många som går omkring och känner oss ideologiskt hemlösa i Sverige. Många, som liksom jag, betecknar sig som liberala blev över en natt brutalt varse om att vi inte har någonstans att känna oss hemma.
Jag talar givetvis om FRA-lagstiftningen. Sent omsider har debatten kommit i gång och kanske finns det hopp på den fronten. FRA var det som alla tisslade om under politikerveckan i Almedalen när jag var där i somras. Det var också i Almedalen som jag slutligen insåg att jag inte bara är ideologiskt hemlös utan också andligen hemlös. Jag är en religiös vilde. Kristen. Ja. Men utan kyrka.
Svenska kyrkan hade ett tält i Visby under politikerveckan. På detta gigantiska tält hade svenska kyrkan valt att pränta budskapet ”Varannan vatten”. Det tog en stund innan jag fattade. Jag är nämligen inte själv någon storkonsument av alkohol, men det är alltså detta budskap svenska kyrkan vill sprida till människorna när man har möjligheten: Drick varannan vatten. Guds ord, liksom. Man tackar. Varje kväll arrangerades det Nikodemusmässor i Visby domkyrka. Samtal om tro och politik utlovades.
Den kvällen Mona Sahlin var gäst var kyrkan full och domprosten hälsade alla varmt välkomna – eller, vänta, gjorde han det? ”Välkomna till Visby domkyrka. Särskilt välkomna alla ni som inte brukar komma till kyrkan! Jag är så glad att just du är här!”. Jag funderade en stund på om jag kanske skulle gå. Jag menar, jag går ju faktiskt i kyrkan ganska ofta, flera gånger i månaden. Jag kan liturgin. Jag behöver inga såna där ”låga tröskelgudstjänster” som domprosten talade om. Han är inte den förste att tala om dylika ting: det händer allt oftare att en hurtig präst försäkrar mig om att jag inte ska vara rädd, det är inte så svårt, det här med kyrkan. Jag är utled på att lyssna på präster som utgår ifrån att församlingen är antingen imbecill eller ett gäng ateister. När jag kommer till kyrkan vill jag höra Guds ord. Jag vill be. Jag vill bekänna mina synder.
Det där med synd är ju förstås ett känsligt kapitel i svenska kyrkan. Litet av ett ”nono”. På tal om synd så noterade jag att Svenska kyrkan som vanligt deltog i Pridefestivalen. Årets tema var ”Swedish sin breaking borders.” Så oerhört dumt. (För att undvika missförstånd: Jag tycker inte att homosexualitet är syndigt. Jag tycker att homosexuella ska få gifta sig i kyrkan. OK?). Svenska kyrkan deltog bland annat med programpunkten ”Humor som feministisk strategi”. Suck. Jag är så innerligt trött på Svenska kyrkans ängslighet. Nu är det slut. Nu lämnar jag dig.
ANN HEBERLEIN är teologie doktor i etik.