Kerstin Ekman säger något mycket viktigt. Det handlar inte bara om människans förhållande till det vilda, utan till den ickemänskliga delen av naturen överhuvudtaget. Vi talar om ”klimat” och ”miljö”, men nästan alltid med människans behov som referenspunkt. Men chockvågen efter Djurrättsalliansens filmer med sjuka, smutsiga och kannibaliserande grisar, och äcklet som många känner efter vargslakten, bottnar i att vi, någonstans, vet att människor och djur sedan tusentals år är förbundna med varandra. Både vilda och tama djur. Att vi blir mindre mänskliga när vi tar ifrån andra arter deras livsrum och behandlar tamdjur illa.

Vi vet, men förtränger. Skinkförsäljningen minskade inte till jul. Bilder skakar om, men trängs bort av nya intryck. Vi lever, som filosofen Jean-Paul Sartre skulle ha sagt, i ond tro. Älg och rådjur tillhör jaktlaget, vargen är en snyltare i skafferiet. Vi vill äta kött, helst billigt, men inte se lidandet och döden. Hur många vet att även KRAV-griskultingar kastreras utan bedövning?
Kristen teologi ger människan en särställning som Guds avbild. Men få kristna i dag skulle hävda att det legitimerar djurplågeri eller ger människan rätt att roffa åt sig på andra arters bekostnad. Modern teologi betonar snarare människans uppgift att, som den enda varelsen med förmåga till medveten reflektion och därmed moral, vårda resten av skapelsen.

Den som vill kan i Bibeln hitta gott om referenser till bandet människa-djur, från Noaks ark och framåt. Inte minst i julbudskapet. Om poängen enbart var utanförskapet, hade väl Gud – eller evangelisten Lukas – låtit Jesus födas på gatan. Nu föds han i värmen från djuren, lindas och läggs i en krubba. Visa mig den julkrubba i en svensk kyrka som, förutom Jesus, Maria och Josef, änglarna, herdarna och de vise männen, inte också har en oxe, en åsna och ett får.
De kristna kyrkorna driver klimatfrågan, men är märkligt tysta när det gäller djuren. År 2010 är det internationella året för biologisk mångfald. Det vore en bra startpunkt för ett kyrkligt engagemang i en av vår tids svåraste och viktigaste samvetsfrågor: relationen människa–djur.

Ulla Gudmundson
är Sveriges ambassadör vid Den heliga stolen