Some text to describe the website - this is used for search purposes - it is generated in the html but does not show up on the website
Annika Ahlefelt
Ulla Gudmundson
Ann Heberlein
2010-04-29 06:00
Det har talats en hel del om eutanasi, den goda döden, på sistone. Flera tv-program, bland annat Existens har stött och blött frågan. Paradoxalt nog blir frågan allt akutare ju fler landvinningar medicinsk forskning gör.
Fler människor med svåra och dödliga sjukdomar lever längre, fler döende kommer att hamna i en situation där de upplever att livet inte längre är värt att leva. Kim befinner sig i den situationen. Hon är 31 år och sjuk i en obotlig tumörsjukdom. Kim skriver i ett brev publicerat i Aftonbladet att hon vill avsluta sitt liv när det fortfarande är värdigt, när hon fortfarande mår fysiskt och psykiskt bra.
Autonomi och värdighet är två begrepp som återkommer i debatten om eutanasi. Att definiera autonomi är enkelt – det innebär rätten till självbestämmande. Begreppet ”värdighet”, satsen ”en värdig död” är betydligt svårare. Psykiatern Avery D Weisman menar i Dying and Denying att ”an appropriate death” är det döende och den död vi själva skulle välja om vi hade möjlighet att göra det. Enligt en Sifoundersökning gjord den 18 mars i år anser nio av tio svenskar att dödshjälp bör vara tillåtet. Det tycks alltså som om många anser att ett värdigt döende är lika med att få bestämma själv.
”Och ’värdigheten’ som det talas så mycket om? Nog är det konstigt att ett samhälle som annars inte bryr sig ett dyft om värdighet plötsligt ställer detta krav när man ska dö. Den omtanke som talar här gäller egentligen de levande” tänker Hasse i Carl-Henning Wijkmarks bok Stundande natten. I tv-programmet Storforum var panelen rörande överens om att de önskade sig en död utan smärta, rädsla och ångest. Helst vill man dö omgiven av de närmaste, gärna i hemmet. Man vill dö innan kvaliteten på livet är för låg. Siri Naess som är livskvalitetsforskare (!) menar att livskvalitet är en ”subjektiv upplevelse”. Så måste det kanske vara. Hur skulle någon annan än Kim kunna avgöra om hennes liv är värdigt eller inte, håller tillräckligt hög kvalitet?
Det viktigaste argumentet mot aktiv dödshjälp är ”det sluttande planets argument”. Farhågan är att en legalisering av aktiv dödshjälp skulle leda till att sjuka och gamla känner sig pressade att acceptera dödshjälp. En annan farhåga är att människor som inte är döende i en fysisk mening, människor som upplever sina liv vara utan värde, begär och får dödshjälp. Erfarenheter från självmordskliniker i Nederländerna visar detta – det är inte bara människor i Lars-Olovs och Kims situation som vill ha hjälp att dö. Också människor som är deprimerade söker hjälp att dö. Då kommer saken i ett lite annat läge, eller hur?
Ann Heberlein
är teol dr i etik.