Ola Molin omkom i en olycka på Bali i oktober förra året. Han stod i vattnet och pratade med sina vänner när en undervattenström plötsligt drog honom med sig. Han drunknade.
Jag kände inte Ola. Jag hade ingen aning om att han ens hade funnits förrän jag såg hans dödsannonser i Barometern-OT när jag besökte min svägerska i Kalmartrakten.

De var flera stycken. 18 dödsannonser närmare bestämt. Jag räknade dem. Jag bläddrade tillbaka och räknade igen. 
Jag har tidigare förvånats över dödsannonserna i min svägerskas lokaltidning. Åtta eller nio på en avliden är inte ovanligt.
Varför gör de så här? Vilka är alla dessa människor som sätter in dödsannons? Vad betyder det? Hur känner den närmaste familjen, de som i andra tidningar står för den enda annonsen?
– Alla får ju göra som de känner. Vill de hedra Ola får de göra det, säger Olas bror Mats.

Hedra den döda. Det handlar alltså om att hedra.
Jag undrar om det blivit en sed i trakten att sätta in dödsannons i stället för att skicka blommor till begravningen.
– Det tror jag inte, svarar Mats. Det var jättemycket blommor på Olas begravning.
Det är begravningsbyrån som i första hand tar emot beställningar på dödsannonser. Sedan skickar de dem vidare till tidningen. Tidningen väntar med att publicera annonserna tills den närmaste familjens annons kommit in. Olas begravning sköttes av Bergs Begravningsbyrå i Kalmar. Marie Berg och hennes bror driver den tillsammans. Hon kan inte ge någon förklaring på alla annonser.
– Det har blivit så här. Jag vet inte varför. Det kanske är ett sätt att visa att man sörjer. Men jag kan tycka att det gått lite till överdrift, familjens annons försvinner ju i mängden, säger Marie Berg.
Hedra den döda. Visa att man sörjer. Det är två helt olika saker. Det ena handlar om någon an­nan, det andra handlar om mig själv.

Religionssociologen Curt Dahl­gren har studerat dödsannonser sedan 1978.
– Då såg man aldrig fler än en dödsannons per avliden. Senare kom det kanske två, om den döda hade olika familjer genom skilsmässa eller om arbetskamrater satte in en egen annons. Två eller möjligen tre annonser är fortfarande allra vanligast i lokaltidningar runt om i landet.

Det Curt Dahlgren främst iakt­tog var att symbolerna i annonsen förändrades. De blev personliga, visade tydligare vem personen varit.
– Det kanske går att se en linje från alltmer personliga annonser till flera annonser. Genom att
vänner och
affärsbekanta sätter in egna annonser bidrar de till att ge mig, som inte kände personen, en tydligare bild av vem han eller hon var, resonerar han.
Han återkommer också flera gånger under vårt samtal till normaliseringen. Det sociala trycket som uppstår när många sätter in annons. Då kan plötsligt inte and­ra vänner eller släktingar låta bli.
– Individualiseringen av dödsannonsen har gått hela varvet runt. Nu är det, åtminstone i kalmartrakten, en kollektiv handling som gör att bilden av den döda individen framträder. Men de sätter inte in en gemensam annons, påpekar Curt Dahlgren.

Medieforskaren Britt Börjesson tror absolut att alla dödsannonserna säger något om vår tid. Hon tror också att den situation det innebär att en anhörig har avlidit gör oss tröga. Inte trögtänkta men tröga i den mening att vi gör som vi brukar. Håller fast vid traditioner och ritualer. Både för att söka tröst och trygghet. Vi är inte improvisatörer när vi sörjer. Där
för förändras seder kring dödsannonser långsamt.
Men något har hänt i Kalmarregionen. Där har man gått från max tre annonser
till åtta, tio, arton.
– Kanske är de många dödsannonserna en motreaktion mot att själva begravningen har blivit alltmer privat, funderar Britt Börjesson. Tidigare visade man att man hörde ihop med den döda genom att gå på begravningen. Nu sätter man in en annons i stället.
Enligt Britt Börjesson uppstår inte ett kommunikationsmedia förrän vi har behov av det. Ju större samspel vi har med fler människor, desto större behov av olika kommunikationskanaler.
– Dödsannonserna speglar ett samhälle där en person har många kontakter med avgränsade grupper av människor. Varje grupp har ett behov av att visa att just den sörjer, att den döda tillhörde dem.

Synas. Han var vår. Också. Vi vill visa vår bild av oss själva som sörjande och samtidigt visar vi vår bild av den döda. Han var sån här. Jag sörjer honom på det här sättet.
I ett samhälle där mycket handlar om att göra sig synlig blir det omöjligt för olika vänner, bekanta, affärskontakter, släkting­ar att gå samman om en annons. En sådan annons skulle inte uppfylla sitt syfte. Den skulle inte visa vem jag är. Hur min sorg ser ut.
I ett sådant samhälle blir det begripligt med alla dessa annonser. Det blir också oundvikligt att jämföra. Är min annons finare än din? Är jag bättre än du på att sörja?

Traditioner kring döden må vara tröga att ändra på, men de förändras. Och hur kommer det att bli sen?
Kanske kommer sorgedräkten tillbaka. Inte en tillbakagång till en tid då min roll som änka var betydligt viktigare än min person. Nej, jag accepterar inte att bli reducerad till att vara bara änka. Jag vill att andra ska se mig för allt jag är. Vi kommer förmodligen att ikläda oss något som tydligt visar vem, hur och varför jag sörjer.

Hanna Wallsten
08-462 28 10
hanna.wallsten@kyrkanstidning.se